Jag insåg redan i tonåren att jag var mer sexuellt attraherad av killar än av tjejer. Jag försökte på alla sätt förtränga det och när polarna snackade om tjejer de hånglat med och vilka de var kära i körde jag också det racet. Jag hånglade med tjejer under tonåren och hade även sex med ett par stycken, men kände aldrig det där "pirret" i magen som många snackar om. Däremot fick jag under tonåren veta vad det innebar att vara olyckligt kär då jag vid två tillfällen blev kär i nära polare.
Strax efter jag fyllt 20 år satte jag upp ett mål om att när jag var 25 år skulle jag ha träffat en tjej och bildat familj. Jag var mycket idrottsintresserad, spelade fotboll och tanken på att säga till polarna att jag gillade killar fanns inte på världskartan. I en liten stad som Halmstad var det viktigt att passa in och inte vara avvikande. En dag dök världens chans upp för mig att bli den där medelsvensson som jag alltid drömt om. En söt och trevlig tjej som jag känt i flera år berättade en lördagskväll att hon var kär i mig. Jag fylldes med blandade känslor men kände ändå att det här var min chans. För att prata i fotbollstermer var det helt enkelt öppet mål och jag skulle bara med en enkel bredsida placera bollen i mål. Jag missade så klart chansen och det hela rann ut i sanden.
Jag fyllde 25 år och jag var fortfarande singel. Jag hade kvar samma mål om att träffa en tjej och bilda familj men flyttade tidsgränsen till att det skulle ske innan jag fyllde 30 år. Jag träffade några enstaka killar under åren men det var aldrig tal om något annat än sex och jag hade fruktansvärd ångest efter varje gång. De få gånger jag hade sex med en tjej försökte jag intala mig själv att detta var det rätta och om jag bara gav det lite tid skulle jag nog kunna bli kär. Jag blev så klart aldrig kär, fyllde 30 år och var fortfarande singel.
Vid det här laget hade de flesta av mina polare stabilaförhållanden. Många av dem hade köpt hus, skaffat barn och även gift sig. Själv stod jag där med just ingenting. För mig innebar detta att jag drabbades av en klassisk 30-års kris. Jag började ifrågasätta mig själv mer och mer och vem jag egentligen försökte att lura. Och någonstans där insåg jag nog att jag aldrig skulle bli kär i en tjej och därmed försvann också chansen att bli den där medelsvensson som jag drömt om. Jag började arbeta allt mer och på min fritid var jag superaktiv för att slippa ta tag i alla jobbiga känslor och tankar. Trots att jag hade insett att tjejer inte var min grej var jag absolut inte redo för att träffa en kille.
I år fyller jag 40 år och är fortfarande singel. Jag vet att det spekuleras i min bekantskapskrets om vad jag gillar och inte gillar. Är till och med lite förvånad över att ingen av mina närmaste polare ställt fler direkta frågor till mig under alla dessa år. Det var först förra året som en polare frågade om jag gillade killar. Jag hade lovat mig själv att aldrig ljuga om någon frågade och jag svarade ärligt och han blev väl inte direkt förvånad över mitt svar. Det kändes helt okej efteråt och det blev ingen stor grej av det som jag kanske hade trott.
Att jag i 25 år förnekat och förträngt den jag är och vad jag gillar kan tyckas lite tragiskt. Jag var aktiv fotbollsspelare tills jag fyllde 30 år och den machokultur som finns inom fotbollen gjorde delvis att det aldrig var aktuellt för mig att "komma ut". Det är 10 år sedan jag slutade spela fotboll men det innebar inte att det var lättare för mig att berätta då jag fortfarande hoppades att jag en dag skulle bli hetero. I min strävan att försöka bli en medelsvensson och leva upp till den heteronorm som finns i samhället har jag, framför allt, försakat det finaste man kan uppleva mellan två personer, nämligen kärleken. Istället har jag valt att leva ensam och det kan jag idag tycka är beklagligt.
Som före detta fotbollspelare blev jag imponerad av det mod som en viss ung herr visade när han, som aktiv fotbollsspelare, kom ut som gay. Vilket helt klart har inspirerat mig och jag känner mig nu redo att träffa en kille. Jag är dock inte redo, just nu, att berätta för alla i min omgivning att jag gillar killar även om flera personer säkert redan listat ut det. Den dagen som jag träffar en kille och det blir något seriöst ser jag förhoppningsvis inte det som något problem med att berätta för nära och kära. Jag ser verkligen fram emot att få känna det där "pirret" i magen som jag aldrig haft.
Gaymap
