För ett tag sedan när jag satt i köket hörde jag plötsligt någon ropa på mig. Det var min bror, hans flickvän och mamma som satt och kollade på bilder från min student. Och jag bara: Fuck off! Det var den värsta dagen i mitt liv. Men då säger min mamma: Ja, fast om du tänker efter var det nog den bästa? Och då svarar jag: Kanske det, men nä, ändå inte.
Jag har pratat om hur jag "kom ut" tidigare, men tänkte nu berätta lite mer djupgående om hur det gick till. Innan jag "kom ut" var tanken på detsamma det värsta jag kunde tänka mig. Sedan vet jag inte om det beror på att jag haft ett enkelt liv, eller på att "komma ut" för sin familj helt enkelt bara är
så svårt.
Att "komma ut" är en ständigt pågående process. Något man gör indirekt genom att hålla sig pojkvän i handen på stan, eller direkt genom att säga "Ofta, jag skulle vilja ligga med dig jävla fitta". Att "komma ut" för sin familj är dock annorlunda, för om någon skriker "jävla bög" efter en på stan kan man fortfarande bara skaka av sig det och hoppas på nästa generation. Men om någon inom ens familj skulle säga samma sak, skulle det vara mycket svårare att bara skaka av sig det.
Innan jag "kom ut" tänkte jag på det varje dag. Och föreställde mig då ett liv i ensamhet. För när man berättar att man är bög, vet man aldrig hur någon ska reagera. Och med tanke på det misslyckades jag gång på gång att berätta för min familj, även lovat mig själv att "komma ut" flera gånger innan jag väl gjorde det. Jag kommer ihåg att jag tänkte att hela min framtid hängde på det där lilla ögonblicket efter jag "kommit ut".
Den 11:e juni 2007 var dagen då jag tog klivet ut i verkligheten, som min rektor så fint sa, innan han önskade alla oss studenter ett fortsatt bra liv. Ett par timmar och minst en liter vodka senare låg jag och grät i vår tv-soffa. Tårar i massor, bestående av 1% vatten och 99% känslor. Mina första tio "komma ut" var jag full och grät. Jag bara: jag är bög, jag är bög, jag är bög. Mina föräldrar, min moster och en publik på säkert jag vet inte hur många bara tittade på mig som om jag var galen och förstod inget. Men hur skulle de möjligen kunna förstå? De hade inte hållit inne på något sedan de födes. De försökte trösta mig. "Okej, du är bög, det är okej, men du behöver kanske inte förstöra soffan Andreas". Jag låste in mig på en toalett, ringde en taxi och drog hem till en polare. Återgick till livet som hetero. Tryggt. Kom hem 06.30 på morgonen. Och först då förstod jag vad jag sagt, och jag inte direkt kunde ta tillbaks det. Jag ville aldrig komma hem igen. Och det tog flera månader innan hem kändes som hemma igen. Mamma satt uppe och vänta på mig. Jag sa att jag inte ville prata om det. Ett par månader senare träffade jag min första kille, och sedan dess har jag aldrig tittat tillbaka.
Det har gått fem år sedan nu. Och även om det inte alltid varit en dans på rosor, har jag aldrig spenderat en dag ensam.
Gaymap
