Jag blev medlem på en klubb på qruiser, "provrörspappor". Vad då provrörspappor? Jag vill vara spermadonator, ingen provrörspappa. Jag blev medlem där, tiden gick och jag pluggade fortfarande på i mitt höga tempo, i hopp om att fyra veckor till studenten skulle gå snabbt.
Till slut fick jag ett mail från en tjej från qruiser som har läst min blogg och såg att jag var medlem i den där patetiska klubben som nu faktiskt gjorde skillnad. Hon och hennes fästmö vill använda mig som donator. Jag blev chockad och glad, någon ville ha MIN hjälp, de bad om MIN hjälp. De tyckte jag verkade vara en bra människa och med tanke på att vi båda är homosexuella gjorde min vilja att hjälpa paret mycket starkare. Någon vecka senare, precis efter jag fått det glada beskedet att jag är frisk från sjukdomar och jag är redo att donera så satt jag där på ett tåg till Skövde för att ge bort mina spermier som sedan skulle bli ett barn, ett foster, en familj.
Ena tjejen mötte upp mig i Mariestad och vi klickade direkt. Det var absolut ingen pinsam tystnad och jag kände att jag kunde vara mig själv med henne. Sedan fick jag också träffa hennes blivande fru, de var verkligen underbara och så kära. Deras största dröm var att få barn tillsammans och jag skulle hjälpa dom.
Hela kvällen satt vi och tänkte på hur vi skulle göra. Tankar som att jag skulle ha ett barn gjorde mig inte något negativt, jag trodde jag aldrig skulle klara av det men den kvällen, när jag sedan hade lämnat mina spermier samma kväll som jag kom, inseminerades hon hemma. Jag tyckte det inte var någon stor grej, dom vill ha ett barn, dom förtjänar ett barn, och jag kan hjälpa till. Jag vill hjälpa. Nothing wierd.
Dagen efter på morgonen var det samma visa igen, lämna spermier och sedan måste hon ligga i högläge någon timme. Det gick bra, därefter åkte jag hem. En vecka senare, fick jag reda på att hon är gravid.
Deras lycka speglades och hördes i telefonsamtalet. Nu har dom varit på ultraljud och det blir en liten januaribebis. Jag är riktigt stolt över det jag gjorde, för den lyckan som dom har nu är obeskrivlig och det gör mig till en viktig person. Dessa två kvinnor kommer alltid ha en roll och en del i mitt liv, även fast jag inte vill ha någon direkt kontakt med barnet så kommer jag ändå vilja följa deras mående och lycka tillsammans.
Biologiskt sätt är det mitt barn, men juridiskt sätt när kvinnan som inte bär barnet adopterar barnet så är det deras barn. De är dom som uppfostrar barnet, mamma + mamma = sant. Jag hoppas att någon med stort hjärta väljer att hjälpa mig någon gång också. För alla förtjänar ett barn, alla som vill och alla som är mogna för ett barn borde få ett barn.
Gaymap
