"Barn till homosexuella blir själva homosexuella", "Ett barn behöver både en manlig och en kvinnlig förebild", "Hade homosexuella varit ämnade för att bli föräldrar skulle de även biologiskt sätt kunna knäcka den nöten", "Barn till homosexuella föräldrar löper större risk att bli utsatta för trakasserier i skolan".

En välfungerande familj måste vara det absolut finaste som finns. Att definiera vad en familj är och vilka den ska bestå av är dock enligt min mening helt omöjligt, framförallt i en värld vidare ett samhälle där vi har så pass många olika familjekonstellationer... trots det finns det väldigt många som anser sig kunna göra just detta, Skånetrafiken för att nämna en.

Argument som att barn till samkönade föräldrar själva skulle bli homosexuella vidare andra biologiska motargument har enligt min mening passerat sin tid och är därför i dagsläget inte intressanta att diskutera vidare än att bemöta med kunskap.

Även om en kuk och en fitta i allra högsta grad är involverade i skapandet av ett barn sitter inte förmågan av att kunna ta hand om det i dessa två kropps delar, för mig kan det inte bli mer självklart? Därför blir man nästan förolämpad av att det faktum att det fortfarande på allvar förs en diskussion inom ämnet. Fast det är klart, som vårt samhälle ser ut idag så tror jag faktiskt att det är nödvändigt att ett barn har både en manlig och kvinnlig förebild, men med det sagt behöver dessa inte nödvändigtvis vara barnets vårdnadshavare. För mig handlar föräldraskap nämligen om att tillsammans med den du älskar, genom att föra en dialog sinsemellan, förmedla kärlek, trygghet och kunskap. Det handlar om ett nätverk av människor och om villkorslöskärlek, ansvar och en rad andra fina ord men har absolut inget med kön att göra.

Vidare är i dagsläget och i det svenska samhället diskussionen om risken för att barn till homosexuella skulle löpa större risk att bli trakasserade i skolan enligt min mening den mest intressanta, då det direkt avspeglar hur laddat det egentligen är att vara homosexuell idag. Finns det egentligen en risk? Och om det nu gör det, hur självisk är man då som för sin egen lycka väljer att ta den?

En fråga som enligt min mening inte är så Afrika eller Sverige utan mer en blandning av de båda, då eftersom jag inte tror man kan säga att någon människa är given som mobbad bara för att den faller inom ramen för ett mobboffer. Vad som avgör om någon blir mobbad beror på omgivningsfaktorer, är abstrakt och går inte att ta på. Alla kan bli mobbade under rätt omständigheter.

Samtidigt är det finaste även det mest fundamentala, vilket är att barn själv inte upplever saker som konstigt förens någon vuxen säger till dem att så är fallet. Vilket betyder att de som hävdar att barn till homosexuella skulle bli mobbade i skolan antagligen själva är föräldrar till just de barnen som i så fall skulle vara mobbarna i fallet. Och rent krasst handlar det faktiskt om att skapa en skolmiljö vilken är mer gästvänlig för alla barn som inte har två yrkesverksamma föräldrar, är kaukasiska, icke troende och inte har fler än ett syskon.

Jag tror att alla motargument bleknar genom att man till de barn vilka ingår i ens nätverk för en öppen dialog. Att man förklarar att bara för man själv lever på ett visst sätt inom sin familj, det, nödvändigtvis inte betyder att det ser ut så i alla andra också.

Hela frågan bottnar egentligen i om man tror på samhället som helhet eller inte, men oavsett svar i den frågan eller om man själv vill ha barn eller inte, gör man bäst i lära sina barn en vidare definition av ordet familj, då den idag är ett faktum.

Hur många gånger har man inte tvingats genomlida "familjemiddagar" där ens syskon dragit hem något äckligt våp till fitta som äter upp alla ens köttbullar och tar den sista mjölken utan att fråga? Flickvän efter flickvän har under årens lopp passerat genom huset som på löpande band och vad har jag då bidragit med till denna massproduktion av engångsligg, tonårsförälskelser och köttbullsätande horor kan man fråga sig? Inte ett jävla skit. Vid närmare eftertanke har jag faktiskt aldrig tagit hem någon av mina killar. I alla fall inte officiellt som i det här - mamma Kerstin och pappa Bengt - är min pojkvän.

Även om alla i min familj är väl medvetna om att jag suger kuk på heltid, har tanken på att ta hem en kille alltid känts väldigt främmande för mig. Fast jag har faktiskt tagit hem en kille, min allra första kille. Han var arton, jag var nitton och vi träffades genom qruiser.

En sen kväll efter det att vi varit på bio fick han följa med mig hem. Jag sa till mina föräldrar att han var en bartenderkollega som missat sista tåget hem och att han därför behövde sova över. Mamma fixade med en extra säng i mitt rum och försvann sedan två våningar upp. Ingen kunde höra oss, ingen kunde se oss. Jag satte på soundtracket till lejonkungen för att få oss i rätt stämning och där och då fick jag sedan min allra första kyss av en annan kille. Vi hade inte sex men sov tillsammans nästan hela natten. Jag ställde nämligen min väckarklocka på 06.00 och då den ringde fick han vackert krypa tillbaks ner till sin egen säng, då jag inte ville riskera att någon skulle se oss.

Bäst var kanske dagen efter då min mamma började att frågade honom en massa bartender-relaterade frågor vilka han uppenbarligen inte kunde svara på. Det blev så pinsamt att jag var tvungen att gå därifrån och lämna dem åt varandras öde. Kaos. Sedan dess har jag dock lovat mamma att aldrig behöva känna mig tvungen att ljuga om jag skulle vilja ta hem en kille igen.

Idag ser jag dock verkligen fram emot dagen då jag äntligen får ta med mig en kille hem igen. Framförallt då tror jag att min familj skulle tycka det vore kul om det vore Andreas + 1 för åtminstone en middag i alla fall.