Fråga: Hej Andreas! Jag heter Viktor och är 17 år. Jag har ett problem. Jag gillar killar eller det är inte problemet, problemet är att jag inte vågar stå för vem jag är. Jag vågar inte ens säga det högt för mig själv. Det känns som jag lever i en lögn. Jag intalar mig själv att jag är hetero och att jag är som alla andra, men varje gång jag ser en snygg kille kan jag inte släppa blicken från honom. Varje gång någon i skolan säger bög till någon annan känns det som en kniv i magen. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vågar inte säga det till någon. Och jag vågar absolut inte säga det till mina föräldrar. De skulle bli arga och ledsna. Jag har funderat över att hålla det som en hemlighet i hela mitt liv och kanske ha ett hemligt förhållande.

Hur var det när du kom ut? Hur gammal var du? Var det dåligt? Vad ska jag göra? Ska jag berätta och vara hatad i resten av mitt liv eller ska jag vara omtyckt och leva i en hemlighet? Snälla Andreas, hjälp mig.

Svar: Jag skriver min blogg för alla, men framförallt för dig. För dig som kämpar med att acceptera din sexualitet, men som inte vill acceptera vad som är utan istället ser till vad som verkar vara. Min förhoppning är att min blogg, om man läser den från början till slut, ska ge en bättre förutsättningar. Och jag tror att man genom att läsa min blogg, inte bara får svar på uteslutande alla de frågor du ställer i ditt brev, men även lämnas med en känsla av lugn. Jag vill nämligen genom humor, sarkasm och ett stort hjärta ge ett efterlängtat ansikte till homosexualitet – som alla kan älska, även han som funderar på att kasta in handduken.

Jag förstår dock att när man är sjutton år livet kanske inte alltid verkar underbart, och att frågarna man ställer sig är många och ofta utan svar. Man är rädd för vad folk ska säga, för att de ska behandla en annorlunda eller kanske till och med illa. Men ofta är det så, att allt det man varit mest rädd för, man gjort mot sig själv – genom att misstro sin omgivning vidare samhället. Jag menar om jag igår visste var jag skulle vara idag, skulle jag aldrig fält en tår över min sexualitet – vilket är lätt att säga med facit i hand, men jag tror du förstår vad jag menar.

Känn dock ingen press, saker och ting kommer nämligen långsamt eller inte alls. Jag menar även jag föddes precis som alla andra, sparkandes och gråtandes, med tårarna i ögonen. Jag var själv nitton år då jag bestämde mig för att livet jag målat med svart behövde lite färg. Och det var först då jag ändra mitt perspektiv på verkligheten och tillät mig själv att bli en bättre version av mig själv – genom att vara mig själv utan några ursäkter - blev till personen jag alltid borde varit.

Att i hemlighet leva ut sin sexualitet vid sidan av ett heterosexuellt förhållande är inte ett sätt att leva. Och vidare nästan en skymf mot alla de som historiskt kämpat för allas rätt att få älska vem dem vill. Och även om jag själv en gång tänkte leva mitt liv så, gör det mig ledsen att dagens ungdomar fortfarande tänker i dessa banor.

Jag hoppas att min och efterkommande generation ska vara den sista som leker mamma, pappa, barn bara för att tillfredställa samhället. Och istället är den första som genom att tro på oss själva blir pionjärer i att vara med dem vi älskar. Jag menar sluta spela spel – livet är inget Nintendo wii. Du har bara ett liv, därför gäller det också att du gör det rätt.

Fråga: Hej Andreas. Jag kommer till dig för att jag behöver hjälp med en sak. Jag är så oskyldig man kan vara, inte ännu kysst någon utan bara pussat någon en gång. Jag vet inte varför men på senaste tiden har jag fått känslan av att jag bara vill ta kontakt med någon på qruiser och bli av med min oskuld. Fast jag är inte den typen av person. Jag har haft en konservativ uppväxt och vill att min första ska vara med någon jag verkligen älskar. Har du något råd? Ska jag vänta? Eller kanske bara få det gjort?

Svar: När jag var runt 15 år råka jag överhöra mamma säga till min bror "Man kan vara fysiskt mogen för sex men inte psykiskt".  Då förstod jag inte vad hon prata om.

Men efter alla år av känslomässiga kortslutningar, sexuell besatthet och förlust av tid och energi förstår jag idag precis vad hon menade. Och än idag lämnar mig sex sällan likgiltig. Med sex kommer alltid en eftersmak, ibland är den salt, men ofta präglas den av glädje (fan, vad skönt det måste jag göra om), ånger (helvete, varför hade jag sex med Magnus Carlsson), oro (skyddade vi oss tillräckligt), ångest (vad har jag gjort? hur ska någonsin samhället se mig på samma ögon igen), kärlek (jag älskar honom).

Dessa känslor är en direkt avspegling av de normer som råder i samhället kring sex och vem och på vilka sätt man "får" ha sex. Fast det är just det, i ett samhälle som är så ambivalent när det kommer till sex är det lätt hänt att man själv blir det – därför blir mitt råd till dig att följa ditt hjärta. Det behöver inte vara mannen i ditt liv, det behöver inte ens vara din pojkvän – men han bör uppfylla kravet om att vara någon du litar på och som du även efter du sprutat kan se i ögonen och känna - YES! Jag knulla med Andreas!!! ;) 

Och även om ovanstående scenario är önskvärt vet jag med mig att det för majoriteten inklusive mig själv inte blir så, och det kanske för att kåtheten är större än kloka ord. Kåthet kan förskjuta oss i armarna på de mest oväntade. Riva alla murar vi byggt upp. Få oss att tumma på regler vi annars håller väldigt hårt på. Därför blir det ofta ett bryskt uppvaknade när man och tittar ner på någon man nyss sprutat i ansiktet och som man egentligen inte alls gillar, eller kan ens är attraherad av. Tro mig jag vet. Vad som en gång kändes väldigt hett känns plötsligt kännas avsmakligt. Och trots att man då efteråt känner sig som en pantburk, är det inte skamligt utan högst normalt – "tyvärr". Och även det en direkt återspegling av samhällets normer.

Jag har haft sex med svenska killar, danska drenge och norska gutter. Jag kände "jag kunde likagärna ha runkat" efter majoriteten av de jag haft sex med och går idag, oskuld eller inte, efter - YES! Jag har haft sex med-kriteriumet och tänker även på att skydda mig på ett sätt så att jag i efterhand inte får ångest. Och uppfyller man dem två blir sex med ens så mycket bättre, bättre än tv-programmet bättre.

Problemet med min och efterkommande generation är att vi försöker växa upp för snabbt, så ta god tid på dig. Lycka till – och glöm inte att använda kondom.

Fråga: Vet inte om du har lust? Men jag såg i din blogg att du svarar på frågor ibland, kanske fel att ta det här, men du har vettiga synpunkter som man ofta kan relatera till och därför vill jag fråga dig om följande.

För ett par månader sedan träffa jag en kille via qruiser och vi har setts sedan dess. Problemet är bara att jag haft lite jobbigt eftersom jag nu plötsligt gått och blivit kär i honom, eller egentligen kände jag redan vid första mötet att det var något som var speciellt med just honom. Han gilla mig också, tyckte att jag var snygg och kände sig trygg och varm i mitt sällskap.  

Därför berätta jag för honom att jag var kär i honom, eftersom det var något som jag ständigt gick och fundera över samt även vad som skulle hända i framtiden. Hans svar var att han inte vet hur kärlek känns och därför inte kunde säga att han var kär i mig, men att han gillar mig och mår bra i mitt sällskap. Först blev jag ledsen, men tänkte sedan "det är så han känner, vad ska man göra". Fast frågan jag nu ställer mig är om jag bara ska ta det som det kommer eller har jag gjort mitt? Det är jobbigt att jag känner så starkt för honom, men inte vet exakt vad han känner.

Svar: Kul du tycker att jag har vettiga åsikter, jag måste dock understyrka att jag inte är någon expert utan att mina svar endast reflekterar mina egna tankar, känslor och funderingar. Högst ovetenskapligt alltså, men jag menar  livet är inte alltid heller så kliniskt som man kan tro och man lära mycket av varandra.

Var det gäller din fråga förstår jag hur du känner, men jag tror att du lägger för stor vikt på ord snarare än vad som faktiskt är. Det du beskriver låter nämligen för mig helt underbart, inte att han inte sagt att han älskar dig utan snarare det faktum att ni båda tycks tycka om varandra väldigt mycket. Enda skillnaden är väl egentligen att du har ord för vad du känner och inte han. Samtidigt forstår jag att du blir osäker, att få känna sig bekräftad är viktigt - för en del mer än andra. Jag är själv en sådan kille som behöver en kille som säger att han gillar mig och verkligen visar det, annars blir jag osäker och kanske gör slut av bara den utomordentligt dåliga anledningen.

Men om du träffar en kille som du känner för likt du beskriver i ditt brev, skulle jag hålla hårt i honom och inte släppa taget på grund av ovanstående. Även om det är lätt hänt att det blir fel när man får så starka känslor för någon, man vill liksom så gärna att det ska funka att man psykar ut sig själv och kanske i längden även sin partner. Jag menar bygg inte ditt bo på hans axel, men be aldrig om ursäkt för att du vågar uttrycka din känslor, för jag menar då ber du bara om ursäkt för att du sagt en sanning. Dock kan man inte alltid förvänta sig att få gehör på väl valda ord.

Väl valda ord som "jag älskar dig" och föreställningen om vad kärlek är ställer ofta bara till det. Jag vet det själv, jag är ett offer för kärlek som ideal. Och jag tror det ligger något sunt i din killes ställningstagande. För vet vi egentligen vad kärlek är? Eller jagar man bara ett ouppnåeligt ideal som inte är nödvändigt för en fungerande relation vidare i längden bara förstör?

Vilket vidare inte på någon sätt rättfärdigar det ultimatum de ställt dig inför men frågan är vidare lite vad du har för valmöjligheter? Är man del utav en extremt konservativ familj och på grund av ålder, ekonomi eller bostad är beroende av denna kanske man måste kompromissa på vem man är under en kortare övergångsperiod? Då man annars tenderar att skapa en väldigt jobbigt situation för sig själv, vilken kanske är mer påfrestande än att under en kort period av sitt liv inte vara sig själv till 110%.

Killen du hittat låter som en riktigt klippa, håll hårt i honom även om du för en kort tid måste välja bort honom. Men gör det absolut inte i längden. Lev ditt liv för dig, inte för dina föräldrar eller för samhället.

Och antagligen kommer dina föräldrar en vacker dag att ändra på sig, då de ser att du inte tänker göra det. När de ser att du är den du är, och vågar vara det, oavsett vad alla andra tycker. Jag tror inte på gud, men jag ber för dig.