E: Jag såg dig på Kräftriket idag.

A: Okej. Trevligt. Säg gärna "hej" nästa gång.

E: Är du öppen?

A: Ja.

E: Skönt att du vågar vara det, själv vill jag aldrig "komma ut".

A: Känn ingen stress. "En vacker dag..." som de säger.

E: Jo, fast jag vet inte? Kanske bara är nyfiken? Kanske bara en fas?

A: Kanske, kanske inte. Du bestämmer i alla fall själv vad du är och vem du är med.

A: Fast kom ihåg att homosexualitet inte är någon fas.

A: Och inte heller behöver man nödvändigtvis vara bög bara för att man är nyfiken.

E: Hoppas det.

A: Är du rädd för att kanske skulle vara homosexuell?

E: Ja, jag vill helst vara hetero. Jag menar vem vill vara bög?

E: Ta inte illa upp nu, men om livet redan suger som det är...

E: ...varför krydda till det med lite homosexualitet?

A: Förstår ditt argument. Men överlag är det inga problem att vara homosexuell idag.

E: Kanske, men det är annorlunda för mig.

A: Varför det?

E: Ingen i min omgivning är öppensinnad. Speciellt inte min föräldrar.

A: Jobbigt, men du kanske underskattar dem? Det gjorde jag.

E: Nä, ibland vet man bara. En kille från min hemstad "kom ut" som homosexuell, idag lever han med sin flickvän och är "hetero".

A: Sorligt. Fast det är klart, ibland tror jag att stortstädernas relativt öppna famnar avspeglar en progress vilken inte återfinns i majoriteten av Sveriges städer, och att det därför är lätt att man får intrycket av att läget ser bättre ut än vad det faktiskt gör många gånger.

E: Sant, men jag är van. Har börjat vänja mig vid tanken på att det är så här det är.

A: Man lever bara en gång, därför gäller det att göra det "rätt" i förhållande till sig själv.

A: Blir du kär i killar?

E: Varit det tre gånger.

A: I polare?

E: Ja.

A: Jag med... vissa saker ändras aldrig - jobbigt.

E: Som fan. Har du haft pojkvän?

A: Ja.

E: Mysigt. Jag vill med ha någon.

A: Det kommer du. Sen om det blir en kille eller tjej får tiden utvisa.

E: Antagligen en tjej. Och sen kommer jag vara otrogen när jag är fyrtio med en tjugo år yngre kille, och då tar hon hälften av vad jag äger och gör mitt liv till ett helvete.

A: Ditt liv skulle varit ett helvete redan innan dess, tro mig. Annars kan du ju fråga de som faktiskt lever så idag? Men tror inte att det finns något som skulle göra mig mer ledsen än om en kille född nittonhundranittio valde den vägen.

E: Det var ett skämt, hon skulle aldrig komma på att jag var otrogen...

A: Kom tillbaks när du lämnat puberteten.

A: Hur går det med killarna?

E: Har börjat träffa en tjej nu. Är det svar nog?

A: Absolut. Om du verkligen gillar henne och inte tänker på killar när du knullar henne.

E: Jag är nog bi. I så fall blir jag skit glad, för då kan jag välja ett normalt liv och om jag känner för att experimentera kan jag göra det med. Och förresten, du skämta inte när du sa att du var en nattmänniska. Vad gör du vaken på 04.45 på natten?

A: Kramas med killar.

E: Inte mig.

A: Tror inte jag får plats mellan dig och din tjej.

E: Hon är inte min tjej.

A: Inte?

A: Känner du någon som är homosexuell?

E: Nej, inget illa menat nu, men homosexuella är inte min grej. Feminina.

A: Jag älskar dig.

E: Vänta mig ett påhopp.

A: Okej, förlåt, du får ha vilken uppfattning du vill, men du skjuter bara dig själv i foten. Jag förstår att du inte vill vara homosexuell om DET är bilden du har.

E: Jag är inte ens i närheten. Vet inte ens själv vad jag är.

A: Homofob?

E: Jag är inte homofob någonstans.

A: Jo, du vet det inte själv bara.

E: De senaste dagarna har jag tröttat på hela min situation. Alla hemligheter som bara tar energi och livslust. Det kväver mig inifrån att tvingas låtsas vara någon jag egentligen inte är, särskilt nu, då jag bara gör det för alla andras skull utom min egen.

A: Jag vet hur det är, men "tyvärr" kan bara du kan ändra på det.

E: Jag är så trött på känslolöst sex. Känner mig ensam. Och så är jag nyfiken. Jag vill också bli kär och känna mig älskad på ett annat sätt än vad vänner och familj kan erbjuda.

A: Vad hindrar dig då?

E: Ett mardrömsscenario om ett liv där alla behandlar mig annorlunda. Bara tanken på det gör mig livrädd. Oroar mig för vad folk ska tänka? Och vilka vänner jag kommer förlora? Vad ska min familj säga? Mamma sa senast igår "Om man lever ett liv som bög, måste man inte då tillslut känna att livet var meningslöst?" Med de orden tappa jag fotfästet något. Det är så mycket som kan komma att förändras på grund av detta. Och ibland undrar jag om det är värt det.

A: Det är värt det. Lita på mig, jag lovar.