Regi och skådespel är fenomentalt, manus av en annan värld och den animerade älgen något av det sämsta jag sett.
Trots att tre decennier passerat sedan det Stockholm Rasmus kom till och idag, är igenkännelsefaktorn stor. Jag menar somliga saker tycks aldrig förändras. Bögar trakasseras fortfarande i skolan, lämnar fortfarande småstäder för huvudstaden och knullar fortfarande som om det inte fanns någon morgondag.
För mig som bög i Stockholm finns hiv idag endast där i periferin. Starkt nog för att alltid få mig att använda kondom, men aldrig mer konkret än i tanken.
Efter att Rasmus lämnat Koppom för Stockholm, utforskat sin sexualitet och träffat Benjamin börjar igenkännelsefaktorn sakta avta för att sedan istället bli dess raka motsats. Då att se mina vänner eller den jag älskar insjukna, tyna bort och dö – inte är något jag kan relatera till.
Jag känner många bögar, och har säkert legat med ännu fler – men aldrig har jag känt, eller legat med någon som är hiv-positiv. Inte enligt min vetskap i alla fall. Och det säger mycket om hur hiv ser ut i Stockholm idag.
Då kärlekssagan mellan Rasmus och Benjamin når sitt slut påminnas jag åter om hur tragiskt många unga mäns liv en gång tagit slut. Och hur illa vårt samhälle behandlat dem – hur samhället tillskrivit hiv till bögar under namnet "bögpesten" för att sedan reducera offren för aidsepidemin till svarta sopsäckar.
Jag vet att ingen dör av aids i Sverige idag (typ?), men tiden ett "blåmärke" var ett första tecken lever kvar. För även om den värsta skräcken la sig redan på 90-talet, finns rädslan fortfarande kvar och hiv-positiva i Sverige lider fortfarande av den bild som en gång målades upp.
Filmatiseringen av "Torka aldrig tårar utan handskar" är en bitterljuv blandning av självförverkligande, kärlek och eurofri som totalt tillintetgörs i en vrålande sorg. Killarna vars berättelser skildras under 90 x 3 minuter fanns på riktigt, och de lever kvar än idag – kanske i ditt blod? (08-616 2500). Eller mer troligt som en skrämselrubrik i någon gammal dagstidning. För vi har hört deras historier förut, bara aldrig lyssnat. Tills nu, tills Jonas Gardell plötsligt gjort deras berättelser till något fint nog för kultursidorna. Och kanske är det just hans största bedrift, nämligen förmågan av att kunna göra ett ämne som hiv folkligt och heterosexuellt relevant.
Varje vecka får någon ett positivt hiv-besked på Venhälsan. Problematiken idag ligger inte i att skriva sin egen dödsannons, utan i att sluta känna skam, skuld och rädsla för avståndstagande. Det är vad hiv är i Sverige idag.Berättelsen om Rasmus, Benjamin och deras vänner ger ett efterlängtat ansikte till några av alla dem som en gång dog och överlevde. Parallellt är det en romantisering av en kanske ännu brutalare verklighet som man knappt vågar tänka på. För alla var nog inte dem som hade en pojkvän som Benjamin eller en vän som Paul. Men i och med "Torka aldrig tårar utan handskar"-trilogin har de i alla fall någon form av upprättelse.
Gaymap
