Jag kommer ihåg hur jag brukade prata om att jag flyttade till Stockholm för att studera, men i själva verket var mina studier bara en täckmantel för att få suga kuk på heltid. Och när jag tänker tillbaka på det var min första tid i Stockholm mest som ett virrvarr av glädjetårar blandat med panikångest. Jag hade inte tid att stanna och tänka – och jag älskade det.
Med allt eftersom tiden gick blev även livet i Stockholm vardag, och med det försvann är den charm jag till en början sett i Stockholms bögvärld. Framför allt när allt som krävdes för att få ligga med någon var att fråga. Samtidigt kan jag inte påstå att jag hade kontroll, då jag fortfarande var mitt uppe i att försöka ta reda på vem jag var. Men i det, började jag också att se på saker och ting med andra ögon. Märkte att jag inte var ensam om min historia. Ystad? Karlskrona? Piteå? Alla hade de likt mig en gång vallfärdat till Stockholm från städer bra mycket mindre än Malmö. Ingen i Stockholm var från Stockholm. Jag vara bara den senaste upplagan av alla andra bögar jag träffade på. De gillade dock att hänga med mig, älskade min optimism, som om de för ett ögonblick själva kom ihåg hur det var. Och redan då pratade jag om att jag en dag skulle bli pappa. De sa: Klart du ska! Jag sa: Du med, om du vill alltså. Men då var det nästan ingen som svarade.
Alla kom de för att finna lyckan, finna kärleken. En del gjorde det, men en tydlig majoritet stod lik förbannat där de och flörtade med mig 15 år yngre. Patetiskt. Jag frågade dock aldrig varför? Men lovade mig själv att själv aldrig bli så. Kände dock att jag på kort tid kommit väldigt nära allt jag en gång svurit på att inte bli. Bögklubbar, promiskiösitet – kul – men inte min grej. Min grej var att ta avstånd för bögvärlden. Allt för att undvika att bli en stereotyp. För en sak lärde jag mig snabbt. Ingen vill ha en stereotyp. Under mitt andra år i Stockholm drog jag mig därför undan.
Att dra sig undan funkade förvånansvärt bra. Och jag träffade en underbar kille, låt kalla honom Edwin, han var allt jag någonsin kunnat drömma om. Det var underbart. Tänkte: att ja, Stockholm is the shit! Jag har hamnat helt rätt. Stockholm är verkligen epicentrum för bögar i Sverige. Men insåg snabbt att det är just det som är problemet – vilket betyder: att även om det är underbart, finns det alltid något annat som är mer underbart. Eller i all fall tror man gärna det. Och det om något kan vi kalla för "The Stockholm syndrome".
Gaymap
