Tänk dig att du får ett brev i postlådan med ditt namn och din adress skrivet av dig själv. Du sprättar upp det och läser följande rader:
Du var här och testade dig den 15 augusti för hiv. Tyvärr måste jag meddela dig att det provet är positivt och att du med allra största sannolikhet är smittad med hiv.
Själva provet är mycket säkert, men det är viktigt att ta ett kontrollprov, för att utesluta möjligheten till (förväxling även om det ännu aldrig har hänt).
Det är också viktigt att du får träffa oss och prata igenom vad det här innebär för dig och vilken hjälp du kan få av oss.
Jag har därför bokat in dig på en tid torsdag den 31 augusti kl. 9.00. Du får träffa mig och kurator Mikael Westrell. Om tiden är olämplig eller du kanske läser detta brev redan tidigt onsdagen, kan du ringa på telefon 58 12 10 och be att få komma på en för dig lämpligare tid.
Med vänliga hälsningar
Bo Browall
Underläkare
Det var på natten mellan den 30:e och 31:a augusti som jag fick reda på att jag hade hiv. För ett par veckor sedan var det 23 år sedan. Den natten, 1989, trodde jag att jag skulle dö på fläcken.
Fantastiskt, nu när jag tänker tillbaka, är att jag "kom ut" som hivpositiv samma natt i samband med att jag förtvivlad åkte hem till mitt ex och slängde mig förkrossad i hans armar. Lika fantastiskt är det att jag träffade en hivnegativ partner tre månader efter beskedet och levde i en rollercoster liknande relation i tre år. Det hade jag nästan glömt.
För att vara öppen med min hivstatus har inte alltid varit lika självklart som den där natten för 23 år sedan. För mig har det här med att vara öppenhet nämligen till stor del handlat om vad jag tänker och hur mina tankar påverkat mitt handlande. Då baserat på vad jag såg, hörde, läste och tänkte - försökte jag bilda mig en uppfattning om hur det skulle vara att vara öppen med min hivstatus. En uppfattning baserad på mer fantasi än fakta, men som trots det, i kombination med rädlsan för avståndstagande, fick mig att utesluta alla positiva saker med öppenhet.
Upptäckten om att det många gånger handlade mer om mina tankar byggda på negativa föreställningar om hur jag trodde att andra skulle reagera när jag till exempel berättade att jag har hiv, än om hur folk faktiskt reagerar, har gjort mig medveten om mina "tankefel" och gjort det lättare att vara öppen.
Enda sättet att bli av med min rädsla, ångest och oro har varit att göra det jag är rädd för. För mig handlar öppenhet om ärlighet till sig själv, att kunna se sig i spegeln och säga till sig själv att man har hiv utan att kräkas och tänka nedsättande tankar om sig själv.
Vi tror att det ingen vet, ingen tar skada av – men i verkligheten är det vad ingen vet men som vi egentligen vill berätta som tar kål på oss.
Gaymap
