För ett par veckor sedan befann jag mig åter på ett ställe vilket jag var övertygad om att jag aldrig skulle få uppleva igen. Nämligen famnen på killen som jag en gång älskat av hela mitt tonårshjärta. En plats jag drömt om att återvända till som andra drömmer om att vinna på lotto. Jag försökte spela oberörd, då det var just det som åter fått mig att hamna där – men inombords höll jag på att explodera, eftersom jag visste att det bara var en tidsfråga innan vi två blev en. Tänkte: OMFG! Jag kan inte tro det. Men: efteråt kände jag ingenting, vilket gnagat i mig lite som ett nageltrång då det vidare på senare år utgjort något av ett återkommande tema i mitt liv.
Jag brukade vara som att: det var någon vecka sedan vi sågs nu och det räcker för att sakna någon. Ni vet: stå där utanför dörren som i "Hej baby! Jag har saknat dig" och "Jag kan inte sluta tänka på dig". Idag är jag mer som att lägga benen på ryggen, och då inte som i ett stretchingpass efter "träningen", utan snarare som i att springa därifrån med svetten i pannan som en fegis på rymmen. Jag tar inga fångar, ingen kan få mig på fall.
Jag ser inte på killar som objekt, förutom kanske när jag spanar in dem på gymmet. Utan när jag ser en kille jag blir intresserad av, ser jag också hur vi tillsammans rör oss mot evigheten i ljusets hastighet - vilket också utgör den retorik jag använder för att växa och bli bra mycket större än 170 cm i deras ögon. Funkar alltid. Man dejtar, man lär känna varandra, det känns toppen och någon form av spänning byggs upp som sedan antar formen av en kyss vilken ber en att sova över. Och med ens är all spänning borta. Det är som att efter jag haft sex med någon ser dem i ett helt annat ljus, som kanske inte alltid faller lika klockrent som det gjorde innan man gjorde "det". Typ: värsta anti-klimax. Varför vet jag dock inte? Kanske är jag bara rädd för att binda mig eller också är jag ett resultat av Stockholms inavlade knullfest vidare ett offer för mitt en gång i tiden destruktiva sexliv. Ni vet: för många händer på för många ställen för mycket för snabbt. Samtidigt är vi ju det vad vi upprepar flera gånger. Alltså: En, eller flera. Men fan, jag vill inte vara ännu en dysfunktionell bög som säger att han vill ha en sak men tar emot bra många fler bara för att han likt Veronica Maggio aldrig blir nöjd.
Gaymap
