Tv:n står på Kanal 5 och i min hand har jag en halvliter av choklad- och vaniljglass med browniebitar och kakdeg. Jag menar kan livet bli bättre? Säkert, men jag glädjer mig åt de små sakerna.
I övrigt: måste kommentera kritiken till nedanstående inlägg. Först: kul att ni engagerar er, och jag förstår verkligen en del av er kritik - men golvas samtidigt av era ytterst extensiva tolkningar. Jag menar Ockhams rakkniv: föredra en enkel förklaring framför en svår.
Videobloggen var en metafor för heteronormen - uttryckt à la daskadasenibordet snarare än à la RFSL. En kul grej bara. Och visst, höll ni inte med om det: "Jösses Andreas, om du nu hatar fitta, sluta bete dig som en då" i alla ära - men stigmatisering av fittor som könsorgan? Dålig förebild? Kvinnohatare? Jag menar kom igen, lite kausalitet tack.
Jag är inte en roman av Stieg Larsson, och inte hatar jag fittor heller för den delen, mer än i metaforisk mening. Jag menar: min mamma är det bästa som finns i hela världen, min brorsdotter är världens underbaraste lilla tjej, mina största idoler är Spice Girls, min stora förebild är Ellen, när jag var liten brukade jag klä ut mig till Pippi Långstump, jag var alltid Chun Li i "Street Fighter II" på SNES, jag tycker att kungen kan abdikera tillförmån för Victoria, min favoritfärg är rosa och jag skulle bli världens lyckligaste om jag en dag fick en liten dotter.
Så bara ge er och inse var ni är, daskadasenibordet.se, videobloggen var helt i sin ordning. Blir inte lack för att ni kallar mig tönt och pinsam, utan för att mina läsare tillsynes inte "känner" mig alls. Jag vill primärt skriva min blogg för unga hbt-personer och formulerar mig också därefter. Ibland ska det vara lite plumpt och inte sådär stentråkigt korrekt. De senaste dagarna känns det som att min blogg har blivit våldtagen av "vuxna" och jag saknar nu helt förmåga att hänga med i deras Svt-präglade debatter om Sverigedemokraterna, stigmatisering av könsorgan och jag vet inte vad.
Gaymap
