Fråga: I förra veckan besökte jag Pridefestivalen för första gången. Jag hade kul men samtidigt kändes det väldigt dramatiskt och överflödigt. Personligen kände jag mig mest malplacerad, och jag vet inte om det berodde på Pridefestivalen, men även Kolingsborg kändes extension av prideparaden. Där en bög som jag, som varken dansar fysiskt eller mentalt kände mig vilsen. Jag är inte "kul", inte alls färgsprakande och verkligen inte regnbågsglittrig. Vilket jag inte heller önskar, men kände bara hur en hopplöshet sköljde över mig som en främmande söderhavs ångest.
Var hittar en tråkig bög en lika tråkig kille? En kille som hänger på en bar med en öl i handen? En kille som inte slampar runt som en byracka på viagra? Jag vet, nu är jag säkert lite väl cynisk, såklart är inte alla bögar slampor. Men mina bögar, dem jag letar efter. De är osynliga.
Är det här bögsfären i sitt esse? Om man ska vara lycklig, måste man då likt Sailor Moon, förvandla sig med en glittrande bögpinne och sedan slänga sig ut på de klibbiga dansgolven? Eller finns min drömbög där ute? Och behöver jag några speciella pilotglasögon för att se honom?
Svar: Jag känner mig ofta malplacerad i hbt-sammanhang. Och det kan vara allt från en förfest bestående av enbart killar till dansgolvet på Paradise eller första parkett på Qx-galan. Jag menar bara för att man är homosexuell behöver inte det betyda att man har något mer gemensamt än just det.
Dock känner jag mig ofta malplacerad i diverse olika sammanhang oavsett kontext, och jag tror att stävan efter att "passa in" är överskattad. Då man mer sällan än ofta gör det, men kan ha kul ändå. Jag menar jag säger som min avlägsne släkting: Knäpp upp! Relax! Koppla av! Och i synnerhet om målet med att gå ut är att träffa någon. För aldrig är man attraktiv i någons ögon, förutom kanske i en våldtäktsmans, om man står i ett hörn och ser malplacerad ut. En kille som vågar bjuda på sig själv utan att vara "för mycket" är det hetaste som finns. Ni vet han som vågar jaga ens småsyskon och låtsas vara är ett monster.
Men håller onekligen med om att nattklubbsmiljöer är svåra. Och därmed inte heller för alla. Själv har jag sällan något att hämta på en nattklubb förutom en öl i baren. Dels för att jag inte syns i mörkret och dels för att jag knappt når över baren. Rent krasst: mina starka sidor försvinner bland allt folk och den höga musiken. Jag föredrar därför att träffa killar, ensam bara han och jag, och på tumanhand över en glass. Där känner jag mig bekväm och min charm får lysa igenom som den ska. Slår aldrig fel och alltid får jag ett sms av killen ifråga innan jag ens hunnit hem igen.
Din bild av bögsfären låter dock av din beskrivning att döma något skev. Varken Paradise eller Pridefestivalen är representativt för bögsfären. Och kanske är det även därför du känner dig malplacerad vidare finner att ingen faller dig i smaken. Killarna du söker finns, jag dejtar nämligen vad jag uppfattar vara "din typ" uteslutande. Men du måste släppa fördomarna och öppna ögonen. Välja ett forum för var du träffar dina killar där du kan visa dig från din bästa sida.
Gaymap
