Vi var barn men vi ville vara värstingar
(Där på din gård)
Som på filmerna vi såg i smyg om nätterna
(Kommer du ihåg?)
Vi kastade och sprang, det gick en ruta, gick ett larm
(Det gick så snabbt)
Vi var bröder men vi skildes åt som främlingar
(Över en natt)
Vi som delat allt sen hockeykort i tredje klass
(Kände knappt igen varann)
Du är någon annan nu men jag vill minnas dig som du var då
När jag var yngre hade jag alltid grymt kul tillsammans med mina polare. Vi brukade spela Nintendo 64, kasta vattenballonger på bilar, skjuta fåglar med ärtsnärtor, tjuvröka och tävla i vem som vågade gå närmast en fyllegubbe. Därför skulle jag, efter att ha brutit nacken av vederbörande, trots allt le inombords om någon i framtiden kastade en vattenballong på min bil.
Jag brukade tro att jag och mina barndomspolare var för evigt. Och visst, de håller fortfarande ihop, och visst, jag får fortfarande vara med - men sedan jag "kom ut" är det inte samma sak längre. Det är helt enkelt inte längre trovärdigt att jag skulle tycka det vore kul att supa ner mig, dra ut på stan och ragga brudar - vilket tillsynes är vad mycket av deras vänskap handlar om idag. För ett par år sedan skulle jag dock sälja min pojkväns kuk för att få vara en del av deras gemenskap. Men idag har jag liksom ingen motivation till att låtsas och drar hellre till Köpenhamn än till Båstad.
Min värsta mardröm, förutom att springa på bögklubbar när jag är över fyrtio, har alltid varit att min sexualitet ska definiera mig som person. Att den skulle förändra det liv jag hade innan jag "kom ut". Påverka var jag bor, vem jag hänger med och vad jag gör. Jag menar jag brukade till och med alltid säga "Jag är bög, men det förändrar ingenting". Fast med facit i hand präglar min sexualitet stora delar av mitt liv idag. Inte för att jag är "too gay to function" utan för att jag antar att vem man blir kär i faktiskt utgör en större del av vem man är än man tror. Mina polare har dock inget problem med att jag är bög och frågar alltid hur det går med killarna, det är inte det som är problemet, utan det är bara att mitt liv är så "homo" och deras liv så "hetero" att de blir svåra att integrera.
Kanske är det bara nu? Ni vet nu när man är ung, singel och livet handlar om brudar i plural. Och att man sedan runt trettio hamnar på samma våglängd igen. Jag menar mina polare kommer alltid att vara mina polare, men jag kan inte hjälpa att undra om min sexualitet på senare år faktiskt splittrat oss? Och den tanken gör mig ledsen.
I övrigt är jag väldigt tillfreds med mitt liv, men önskar kanske att det en dag blir lite mer som förr igen. Dock tror jag att frasen "blondiner har roligare" bara är skitsnack. Alla vet att bögar har roligast. Eller i alla fall så länge man är tillfreds med att vara singel, så kanske ska jag inte klaga än.
Gaymap
