Idag är det åter dags för prideparad i Stockholm. Mycket har hänt sedan frigörelse veckan 1979, vilken idag går under namnet pridefestivalen. Jag tänkte därför passa på att reflektera lite över det här med prideparaden.
Året var 1969, staden hette New York och det var här som en serie våldsamma incidenter mellan polis och dåtidens HBTQ-personer, innan de gick ner i historien som "Stonewall Inn-händelserna", blev epicentrum vidare också vändpunkt för gayrörelsens kamp och homosexuellas frigörelse. Incidenter vars efterskalv idag skakar rumpan världen över under regnbågens flagga i festivalen som vi, dagens bögar, älskar att hata - nämligen pridefestivalen.
1969 var en tid för min, vidare också en tid då homosexuella och transexuella verkligen var förtrycka även här i väst och då mer än bara av en och annan präst. En tid då homosexualitet i Sverige fortfarande var klassat som en psykisk sjukdom och då transexuella i USA kunde bli arresterade för cross-dressing.
Det var därför dags för homosexuella att ta stånd, och då inte i varandras, utan i frågan om att åter tillskriva oss vad resten av samhället berövats oss på – nämligen kärlek, respekt och jämställdhet.
Därför tycker jag på ett sätt att prideparaden är väldigt inspirerande, och visst blir man lite varm i hjärtat stundtals. Då man vet vad hela grejen en gång egentligen bottna i, men fortfarande: pastellfärger och tårar är inte en hbt-persons enda vapen. Därför: Zzzz.
Gaymap
