"Jag skulle aldrig kunna duscha eller byta om tillsammans med en bög i samma rum, jag menar man vet ju aldrig om han tänder på det eller inte"
Det var det första som hördes från en kille då vi hade HBT-vecka i skolan. Man blir frustrerad men samtidigt väldigt rädd. Ska man säga ifrån? Eller ska man bara sitta där och vara tyst? Det sistnämna kom i alla fall att bli mitt mantra under hela jävla HBT-veckan, vilken snarast kändes påtvingad lärarna deras engagemang av att döma, för hur skulle jag som ensam kunna säga ifrån och stå på mig?
Förra året blev två killar i min parallellklass hotade till livet, en blev till och med förföljd och misshandlad på väg hem från en fotbollträning. Allt för att de var mörkhyade.
Det råder en ganska spänd stämning på min skola, en skola vilken uteslutande präglas av praktiska program och utbildningar för de mer traditionellt genusdominerade yrkena. På omvårdnadsprogrammet gick där en kille vilken var lite feminin, inte ens mycket. Han gick i trean och fick utstå riktigt hemska saker på grund av sin sexuella läggning. Men det var ingen som egentligen visste om han var bög eller inte. Det är nämligen det som är problemet med att bo i en småstad, att folk inte bryr sig om fakta utan bara går på vad de hört. Och vad de hört sprider sig snabbt.
Ibland önskar jag att jag valt ett annat program och en annan skola, med en mer öppen och tolerant skara elever som inte värdesätter människor utifrån vem de knullar med eller vilken hudfärg de har.
Att stå på sig i en småstad är svårt. Att säga ifrån och hålla huvudet högt är svårare. Man blir dömd redan innan man hunnit öppnat munnen. Småstadsmentaliteten är inte alltid att leka med. Rykten sprider sig snabbt och jag är livrädd för att någon mot min vilja ska öppna dörren till garderoben i vilken jag sitter.
I somras kom jag ut för mamma och pappa. Det gick skit, bokstavligen talat. Mamma grät, kramade mig och sa att hon älskade mig ändå, bara för att dagar senare ringa min syster och beklaga sig över att jag är bög. Vad skulle grannarna säga? Pappa slutade äta middagen vilken han åt då jag berättade. Han tittade på mig med tomma ögon, besviken och äcklad. Veckor senare frågade jag honom om han accepterat mig och fick då till svar "du vet vad tycker om såna där". I pappas ögon hade jag blivit "en såndär" och inte längre hans son. Det finns en låttext som går "This town kills you when you're young" och det stämmer. Småstäder suger musten ur en och när man redan ligger ner sparkar de på en.
Det går många rykten om mig och jag har mot min vilja blivit tilldelad alla HBTQ bokstäver. Men det är ingen vet om det stämmer. Homohatet är stort på min skola, men okunskapen är större. Lärare rättfärdigar homofobi genom att inte säga till när kommentarer fälls, en del skämtar till och med friskt med. Det är nämligen så man ska göra i min stad, på mitt program och på min skola.
En gång i tiden fanns det några som var öppna med sin läggning på min skola, men de hade ett helvete och är inte längre kvar. De skippa småstadens idioti och flytta till storstaden där de blev en i mängden och inte längre "den där bögen".
Gaymap
