102.265 members 3.346 online
Log in Become a member
Qruiser
London 10/23
Bar Code
Gaymap
Bath 10/23
Leigh House
Gaymap
London 10/23
The Glass Bar
Gaymap
Manchester 10/23
Taurus Bar & Rest…
Gaymap

blog.qruiser.com
I blog on Scandinavia's largest gay and queer-community site, Qruiser. Be a member too!
Dagens smile
Det är bra att se livet från den ljusa sidan, även vardagslivet. Framför allt vardagslivet där vi tillbringar den mesta av tiden.
Jag har lyckan att ha två vardagsliv, ett här i Sverige och ett tillsammans med min man i Indonesien. Två vardagsliv som skall få plats i mitt arma huvud. En massa kåserier om detta alltså.
Man, 65, Gothenburg
 
Categories
Latest entry
Calendar
« »
Mon Tues Wed Thurs Fri Sat Sun
1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31
Widgets
Statistics
Blog id: 3294

All entries from August


Lite snyggt att titta på....

cirus

Tags: foto & konst

Comments (0)  
 Report  

Lite snyggt att titta på....

cirus

Tags: foto & konst

Comments (0)  
 Report  

Cykeltävling i tropikerna....

cirus
Jag har deltagit i en cykeltävling i Yogyakarta på java. Cykeln jag änvände ser ni här uppe på bilden med den stolte innehavaren himself, poserande med sin tropikhjälm som sig bör. Tropikhjälmen fick jag av mina grannar eftersom jag köpt den renoverade cykeln av mas Bejo. Det är en gammal Philips från 1939 som holländarna hade här i Indonesien när landet var en koloni under Nederländerna. De svarta skydden vid framhjulte och vid bakhjulet är handgjort skinn med nitar å allt. Totalrenoverad och mas Bejo fick 500 svenska vilket är oerhört mycket pengar för en indones, när han väl har växlat in dem till sin valuta.
Nåväl tidigt en söndagsmorgon for Wayang och jag in till Sultanpalatsen i Yogya för att vara med i detta cykellopp som hette Funbike 2010. Vi tillsammans med ytterligare 8.000 dårar som bara hade ett mål. Att cykla den 8 km långa banan i centrala staden och för att ha kul. I Alun-Alun, den stora platsen framför palatset var start och mål för detta lopp och alla hade sina egna hojar med sig. Det var gamla och utslitna till nya Mountain-bike. De flesta var utklädda men alla måste bära den officiella T-shirten förstås. Jag var förstås utklädd till en vit "tuan" herre med min tropikhjälm och kaki-short, till allmän munterhet hos de andra. Aldrig har jag väl blivit så fotograferad som denna dag.
Startavgiften var 50.000Rp och det blir väl ungefär 35:- inkl. t-shirt. Behållningen gick till välgörande ändamål, sas det. Enormt massa människor alltså. Sultanen och hans fru var på plats förstås och TV var där och en massa tidningsfolk också. Tiden för starten närmade sig och Sultanens fru skulle flagga av loppet och gick fram mot startlinjen ungefär 5 min före utsatt tid. Men tant... Sultaninnan snubblade och föll vilket också flaggan gjorde och SEN bröt helvetet ut!!!!
Alla trodde att starten hade gått och många hade inte hunnit upp på sina hojar och man for iväg i ett enormt kaos. Wayang skrattade så att han höll på att kissa på sig och de andra runt om mig skrek skrattande åt mig "ayo, ayo mas". Kom igen.
Det tog ett tag innan vi ens hade hunnit passera startlinjen men sen på väg ut i gatuvimlet. Jag hade i min vildaste fantasi trott att polisen hade spärrat av gatorna, men inte. Detta böljande hav av gula cyklister i denna trafik, trots söndagsmorgonen, var en underbart härlig syn. "Tuan, ayo" ropade de andra på skoj.
På kolonialtiden sade man alltid tuan till en vit man. Jag var ju utklädd till en sån och de manade på mig att cykla. Detta var vansinnigt roligt och jag såg att Wayang hade blivit lite trött efter halva distansen så vi parkerade våra cyklar vid en warung (enklare matställe) och åt soto Danging och drack istè.
Solen stekte ordentligt och jag drack mycket vatten ur min vattenflaska och efter några timmar var vi i mål där vi fick en flaska Solo istè, banan och kex... Vi stannade kvar eftersom det var ett stort lotteri på varje nummerlapp men vi vann inget. Sent på eftermiddagen åkte vi men med två stora leenden, Jävligt roligt.
Här ser ni en närmare bild på våra cyklar. Det finns inga växlar på den, förstås men en moderna sak var det i alla fall. Cyklarna hade fotbroms!!! Det ni!

Tags: personligt samhälle sport resa familjeliv

Comments (0)  
 Report  

Lite snyggt att titta på....

cirus

Tags: foto & konst

Comments (0)  
 Report  

Det nya livet.....

cirus
Nu lämnar vi det gamla livet bakom oss och från nu skall jag börja skildra vårt vardagsliv i nutid. Hur vi har det idag alltså. Vi bor fortfarande i Bantuls kommun i en by söder om Yogyakarta på södra Java. 7 grader syd om ekvartorn och 110 grader ost. Huset är vårat som ni ser på bilden och Wayang har själv designat huset och 3 murare hjälpte oss att bygga det. Dagen innan den stora jordbävningen kom i maj 2006 var valvet/bågen färdig. Murarbasen kom rusande upp till oss och han kunde andas ut. Valvet hade klarat sig men rummet till höger hade delvis rasat ihop liksom köket på baksidan. Men allt är uppe igen.
Detta är baksidan av huset, taget från köket mot den nya paviljongen. Bilden som hänger på väggen är kanske lite otydlig men det är Wayang och av den bilden blev det sedan reklambild för Marlboro. Musikinstrumenten tillhör byn och vi köpte dem för de pengar vi fick av indonesiska staten för återuppbyggandet av vårt hus. Vi satsade pengarna vi fick till inköp av instrument för byns orkester så vi hade nått att underhålla os med med parader osv vid nationaldagen och andra officiella evengemang. Ett par elgitarrer och lite blåsinstrument finns också.
Det finns allt lite växtlighet kvar, många krukor står i dammen där vi också har lite fiskar. Hunden som ligger och sover var en rotweiler som hette Sheeta men hon är död nu. Blev biten av en kobra. Mycket tragiskt faktiskr för jag var väldigt fäst vid henne. Grät floder till Wayangs förvåning. Han såg hunden endast som security för vårt hus.
Detta är köket och the diningroom och som synes är det juletid. Vi är väl de enda som har julgran i vår by. Tänk på att vi lever i världens största muslimska land. Men ändå får vi ständiga besök från grannarna spm vill skåda vad de toliga kristna håller på med. Allra helst gillar de Wayangs julkrubba, med Jesusbarnat, Josef och Maria med de tre vise männen och alla djur.
Vårt vardagsrum. Bakom så är trädgården och man kan skymta granen längst in. Den röda julstaken har Wayang placera framför spegeln. Vi har det faktiskt mysigt på vår jul. På golvet är det kakelplattor och det är lättstädat minst sagt.
Så nu är denna introduktion klar och snart börjar nya dagsfärska texter att husera runt på denna sida.

Tags: personligt familjeliv

Comments (0)  
 Report  

Lite snyggt att titta på....

cirus

Tags: foto & konst

Comments (0)  
 Report  

Bingo cafè....

cirus
Detta är den sista berättelsen från Yogyakarta i serien om vardagslivet i denna stad. Den sista från den tiden alltså. Om det är någon som läst, åtminstonde en del av dessa berättelser, har ni fått en god inblick hur Wayang och jag har det därnere på ekvartorn. Nu skall jag börja skriva direkt i denna blogg om hur vi har det i nutid. Alltså inga sparade berättelser mer, förutom de som kommer att handla om den svåra jordbävningen år 2006, men det kommer senare.
Denna sista berättelse handlar om Bingo Cafè som numera är nerlagd. Det är typiskt för cafèer och restauranger som blir väldigt kortlivade i dessa trakter. Texten andas optimism förstås och den skrevs när cafèet stod på sin höjdpunkt. Wayang arbetade som kock så det betydde att jag hängde där titt som tätt.
Han ville att jag skulle vara där helt enkelt. :) (ha koll på med andra ord, he he)
BINGO CAFE

I Yogyakarta på Java finns två utpräglade kafèer i det stora varuhuset Mall på Malioboro Street mitt i centrum. Det är Excelso Cafe och Ciao Cafe. De ligger alldeles bredvid varann. Om man tar sig upp till turistkvarteren runt Jl. Parangtritis så hittar man också kafèer men av annan sort. De liknar mer barer där man också kan äta en god middag och de är uteserveringar. Istället för kaffe tar man sig en öl eller coca cola.
Det är Mades, Bla-Bla och Bingo Cafè. Alla dessa ställen ligger alldeles bredvid Wayangs och mitt hus för vi bor på en tvärgata som heter Jl. Tirtodipuran. Jl betyder Jalan som betyder gata eller att gå.

Vår gode vän Anton kom en dag till vårt hus och han hade en ide om att starta upp ett ställe och frågade mig om jag ville vara med och satsa. Jag tänkte att det skulle vara roligt men hade inte tillräckligt med stålar vid den tiden. Men Anton fixade fram pengar ändå och Wayang blev mer och mer involverad i detta projekt. Han skulle nämligen sköta köket med all laga mat. Anton satte fart men en otrolig energi och öppnade sitt ställe på en annan tvärgata till Jl Parangtritis, i ett hotell. Det hette Lagoona Bar. Det gick inte så där jättebra och efter ett år sökte Anton sig en annan plats. Till slut hittade han en lokal på själva Jl. Parangtritis, snett emot Made Bar.

Wayang började att laga mat och Yanti, en väninna till Wayang, började också som servitris. Plus ytterligare vänner till dessa två. Sedan började folk komma och det blev en härlig stämning på detta kafe. Anton fixade och målade och hängde ut kulörta lampor på utsidan. Många västerlänningar som bor i Yogya kom dit för att äta och umgås lite grann. En slags samlingsplats för oss vita för att få höra de senaste nyheterna osv. Skvallra alltså. Men även för indoneserna förstås, så det är en härlig blandning av folk och det resulterar i en trevlig stämning på detta kafe.

Nu har Anton slagit ut en vägg så att det blir lite mer space i lokalen. Stora bord för ett sällskap att äta vid och en bar längst in för dem som vill vara mindre informella. Baren är klädd i bambu och de mörka borden och stolarna gör att Bingo ser fint ut. Bingo har också en uteservering och det är skönt att sitta där vid de varma, och ibland heta, kvällarna. Titta på folk som passerar och ta en iskall öl. Ibland fläktar det till av en vindil som av misstag letat sig ner till gatan. Glam och stoj och gapskatt är vardagsmat på Bingo. Då mest bland de inhemska folket, som vet hur man roar sig.

Bingo har funnits i drygt ett år nu och blir mer och mer etablerad bland folket. Även turisterna hittar hit och de återkommer ofta. Jag vet ett par som kom varenda kväll för att äta och relaxa. De smälter snart in i miljön och är med och skämtar om allt. Jag minns hur de första gången gick på gatan utanför och titta in i lokalen, men gick vidare. Efter 10 minuter kom de tillbaka igen och det var ganska fullt. Jag sa till dem att de kunde sitta vid mitt bord och sen var det kört för dem. Stamgäster nuförtiden.

Anton går omkring och myser och jag delar hans glädje över att ha ett sånt fint kafe. Han är som sagt väletablerad och en väldigt generös. Ett favoritnöje bland personalen är att kolla in Made och Bla Bla för att se hur mycket folk det är där. Många gäster pendlar mellan Made och Bingo för att se var det är mest "tryck" på. Men jag tror mer på att det är så nyfikna och måste kolla in allting. Det gäller att inte missa något.

Förhoppningsvis kommer fler kafèer och barer till gatan så att det blir mer för turister att göra i området. Det är mycket trafik på gatan men efterhand kvällen går så minskar trafiken och även ljudvolymen. Man kan sitta och prata på Bingo utan att behöva skrika, vilket är omöjligt på t.ex. Borobudur Bar.

Ett trevligt och ombonat kafe/bar som är väl värt ett besök. Fin personal som alltid har ett leende och ett skämt. Man behöver aldrig sitta ensam på Bingo. Alltid är det någon som sätter sig och pratar om man så vill. Bingo, och som alla andra ställen, får besök av folk som spelar eller sjunger. Det är mest äldre personer som i regel får en slant för besväret. Man får ta det onda med det goda.

Yogya i sept 2001

Tags: personligt samhälle familjeliv

Comments (1)  
 Report  

Lite snyggt att titta på....

cirus  (updated by cirus)

Tags: foto & konst

Comments (0)  
 Report  

Tiggarna....

cirus
I dagens Indonesien har utvecklingen gått framåt i rasande fart, folket får det bättre ställt. Det betyder att också tiggarna mer och mer försvinner från gatorna. En märklig situation faktiskt, ju bättre ställt folk får det dessto mindre ger de tiggarna!! När de hade taskigt ställt förut så gav de mer pengar till tiggarna. De tiggare som fortfarande finns kvar är t.ex. killar som studerar på universiteten och pluggar musik. De spelar i gatukorsningar för att få en extraslant för att dryga ut sina kostnader för plugget. Här kommer texten som skrevs för 13 år sen:
TIGGARNA

Det är inget roligt att skriva om tiggarna, men de finns. Trots att Indonesien börjar bli ett välutvecklat land och folk blir rikare så finns det naturligtvis de som inte har det så bra förspänt. Det finns ingen social plattform i Indonesien. Det finns inga försäkringar eller arbetslöshetsersättningar, absolut ingenting. En indones måste arbeta för att överleva, antingen med jordbruk eller i industrin eller inom den enorma turistindustrin. Så det finns en orsak att familjen hör ihop, man äter tillsammans och tar ner kostnaden på det viset. Man har i alla fall mat. Wayang och jag har ofta folk hemma som äter tillsammans med oss.

Det hårda livet slår hårt på en del människor och det kan sluta med att de får gå ut på gatorna och tigga. De flesta tiggarna har ett fysiskt handikapp. Den enkla ekvationen lyder så här:

Handikapp = inget arbete = ingen mat (Ev. också ingen familj)

Det är också mammor med sina, just för tillfället, skitiga snoriga ungar som tigger. Ungarna har ju 6 års definitiv skolplikt, men det kostar ändå en liten slant varje termin samt pengar till skoluniform. Det tär på ekonomin hos en stor barnfamilj. Jag vet att grabbarna i gänget alltid ger en liten slant till tiggare när de stannar vid rött ljus. Det gör även Wayang.

För det mesta är det unga grabbar som spelar en låt och sjunger en stump vid rödljusen och ganska många vevar ner rutan och ger en liten slant. När jag sitter bak på motorcykeln så är det ingen(!) som kommer fram till mig. Mycket märkligt faktiskt. Jag borde vara den första de dyker på, men icke. Men vanligen så ser man de små barnen med ett hemmagjort instrument, typ tamburin, skallra e.d. som står och ser med sina sorgsna ögon på en och med handen utsträckt. Även ute på landsbygden kan barn tigga godis eller liknande men det är mer för nyfikenheten på de vita gästerna.

Det vanligaste är att tiggarna finns vid entrèerna till varuhus och vid de stora shoppinggatorna, som t.ex. Malioboro Street i Yogyakarta. Där hittar man också professionella tiggare, som kanske inte behöver men som ändå tigger. Det är ju svårt för oss västerlänningar att avgöra men Wayang vet vilka de är. Det är mest tiggare med fysiskt handikapp som sitter vid dessa ställen, eller äldre personer. Psykiskt handikappade ser man över huvud taget inte. De visas inte för folk utan är inlåsta hos sina anhöriga eller på institutioner.

En annan form av tiggeri är att man utför något som man kan ta betalt för. Sitter vi och äter vid på en lesehan (warung eller uteservering där man sitter på en matta på gatan) så tar ju man alltid av sig skorna. Från ingenstans dyker det alltid upp en grabb som vill borsta skorna, fast de redan är välpolerade. Men de utför ju ett jobb som de naturligtvis skall ha betalt för. Om man nu låter dem putsa sina skor igen förstås.

Även vid Bingo Cafè, vid Jl. Parangtritis, och andra uteserveringar också, förekommer det att folk kommer in och tigger eller spelar en låt. Ingen vill ha dem där, men ingen kör bort dem heller. Alla vet om att man själv kan komma i en dålig dager. Det är nog vi västerlänningar som mest blir illa berörda. Vid vårt cafe kommer alltid ett äldre par. De är minst över 80 år och kommer varje kväll. Mannen spelar på sin hemmagjorda luta och kvinna, som är traditionellt klädd, sjunger med sin gälla röst. Alla ger dem en liten sedel och vårt gäng skämtar alltid om att de säkert har sin limousin stående runt hörnet. Men killarna har en oerhörd respekt för de äldre. Det händer ibland att de undrar vart de gamla är, när de inte dyker upp på sedvanlig tid.

Indonesien är idag ett välutvecklat land och det är mindre med tiggare idag än vad det var förut. Men demokratiseringsprocessen och den världsekonomiska depressionen gör att utvecklingen för tillfället har stannat upp.

Yogya I dec 1999

Tags: politik samhälle kultur

Comments (0)  
 Report  

Lite snyggt att titta på....

cirus

Tags: foto & konst

Comments (2)  
 Report