Gaymap
| « | ||||||
| Mon | Tues | Wed | Thurs | 2ed6 Fri | Sat | Sun |
| 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | ||
| 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 |
| 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 |
| 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 |
| 27 | 28 | 29 | 30 | 31 | ||
Tags: personligt samhälle sport resa familjeliv
Tags: personligt familjeliv
I Yogyakarta på Java finns två utpräglade kafèer i det stora varuhuset Mall på Malioboro Street mitt i centrum. Det är Excelso Cafe och Ciao Cafe. De ligger alldeles bredvid varann. Om man tar sig upp till turistkvarteren runt Jl. Parangtritis så hittar man också kafèer men av annan sort. De liknar mer barer där man också kan äta en god middag och de är uteserveringar. Istället för kaffe tar man sig en öl eller coca cola.
Det är Mades, Bla-Bla och Bingo Cafè. Alla dessa ställen ligger alldeles bredvid Wayangs och mitt hus för vi bor på en tvärgata som heter Jl. Tirtodipuran. Jl betyder Jalan som betyder gata eller att gå.
Vår gode vän Anton kom en dag till vårt hus och han hade en ide om att starta upp ett ställe och frågade mig om jag ville vara med och satsa. Jag tänkte att det skulle vara roligt men hade inte tillräckligt med stålar vid den tiden. Men Anton fixade fram pengar ändå och Wayang blev mer och mer involverad i detta projekt. Han skulle nämligen sköta köket med all laga mat. Anton satte fart men en otrolig energi och öppnade sitt ställe på en annan tvärgata till Jl Parangtritis, i ett hotell. Det hette Lagoona Bar. Det gick inte så där jättebra och efter ett år sökte Anton sig en annan plats. Till slut hittade han en lokal på själva Jl. Parangtritis, snett emot Made Bar.
Wayang började att laga mat och Yanti, en väninna till Wayang, började också som servitris. Plus ytterligare vänner till dessa två. Sedan började folk komma och det blev en härlig stämning på detta kafe. Anton fixade och målade och hängde ut kulörta lampor på utsidan. Många västerlänningar som bor i Yogya kom dit för att äta och umgås lite grann. En slags samlingsplats för oss vita för att få höra de senaste nyheterna osv. Skvallra alltså. Men även för indoneserna förstås, så det är en härlig blandning av folk och det resulterar i en trevlig stämning på detta kafe.
Nu har Anton slagit ut en vägg så att det blir lite mer space i lokalen. Stora bord för ett sällskap att äta vid och en bar längst in för dem som vill vara mindre informella. Baren är klädd i bambu och de mörka borden och stolarna gör att Bingo ser fint ut. Bingo har också en uteservering och det är skönt att sitta där vid de varma, och ibland heta, kvällarna. Titta på folk som passerar och ta en iskall öl. Ibland fläktar det till av en vindil som av misstag letat sig ner till gatan. Glam och stoj och gapskatt är vardagsmat på Bingo. Då mest bland de inhemska folket, som vet hur man roar sig.
Bingo har funnits i drygt ett år nu och blir mer och mer etablerad bland folket. Även turisterna hittar hit och de återkommer ofta. Jag vet ett par som kom varenda kväll för att äta och relaxa. De smälter snart in i miljön och är med och skämtar om allt. Jag minns hur de första gången gick på gatan utanför och titta in i lokalen, men gick vidare. Efter 10 minuter kom de tillbaka igen och det var ganska fullt. Jag sa till dem att de kunde sitta vid mitt bord och sen var det kört för dem. Stamgäster nuförtiden.
Anton går omkring och myser och jag delar hans glädje över att ha ett sånt fint kafe. Han är som sagt väletablerad och en väldigt generös. Ett favoritnöje bland personalen är att kolla in Made och Bla Bla för att se hur mycket folk det är där. Många gäster pendlar mellan Made och Bingo för att se var det är mest "tryck" på. Men jag tror mer på att det är så nyfikna och måste kolla in allting. Det gäller att inte missa något.
Förhoppningsvis kommer fler kafèer och barer till gatan så att det blir mer för turister att göra i området. Det är mycket trafik på gatan men efterhand kvällen går så minskar trafiken och även ljudvolymen. Man kan sitta och prata på Bingo utan att behöva skrika, vilket är omöjligt på t.ex. Borobudur Bar.
Ett trevligt och ombonat kafe/bar som är väl värt ett besök. Fin personal som alltid har ett leende och ett skämt. Man behöver aldrig sitta ensam på Bingo. Alltid är det någon som sätter sig och pratar om man så vill. Bingo, och som alla andra ställen, får besök av folk som spelar eller sjunger. Det är mest äldre personer som i regel får en slant för besväret. Man får ta det onda med det goda.
Yogya i sept 2001
Tags: personligt samhälle familjeliv
Det är inget roligt att skriva om tiggarna, men de finns. Trots att Indonesien börjar bli ett välutvecklat land och folk blir rikare så finns det naturligtvis de som inte har det så bra förspänt. Det finns ingen social plattform i Indonesien. Det finns inga försäkringar eller arbetslöshetsersättningar, absolut ingenting. En indones måste arbeta för att överleva, antingen med jordbruk eller i industrin eller inom den enorma turistindustrin. Så det finns en orsak att familjen hör ihop, man äter tillsammans och tar ner kostnaden på det viset. Man har i alla fall mat. Wayang och jag har ofta folk hemma som äter tillsammans med oss.
Det hårda livet slår hårt på en del människor och det kan sluta med att de får gå ut på gatorna och tigga. De flesta tiggarna har ett fysiskt handikapp. Den enkla ekvationen lyder så här:
Handikapp = inget arbete = ingen mat (Ev. också ingen familj)
Det är också mammor med sina, just för tillfället, skitiga snoriga ungar som tigger. Ungarna har ju 6 års definitiv skolplikt, men det kostar ändå en liten slant varje termin samt pengar till skoluniform. Det tär på ekonomin hos en stor barnfamilj. Jag vet att grabbarna i gänget alltid ger en liten slant till tiggare när de stannar vid rött ljus. Det gör även Wayang.
För det mesta är det unga grabbar som spelar en låt och sjunger en stump vid rödljusen och ganska många vevar ner rutan och ger en liten slant. När jag sitter bak på motorcykeln så är det ingen(!) som kommer fram till mig. Mycket märkligt faktiskt. Jag borde vara den första de dyker på, men icke. Men vanligen så ser man de små barnen med ett hemmagjort instrument, typ tamburin, skallra e.d. som står och ser med sina sorgsna ögon på en och med handen utsträckt. Även ute på landsbygden kan barn tigga godis eller liknande men det är mer för nyfikenheten på de vita gästerna.
Det vanligaste är att tiggarna finns vid entrèerna till varuhus och vid de stora shoppinggatorna, som t.ex. Malioboro Street i Yogyakarta. Där hittar man också professionella tiggare, som kanske inte behöver men som ändå tigger. Det är ju svårt för oss västerlänningar att avgöra men Wayang vet vilka de är. Det är mest tiggare med fysiskt handikapp som sitter vid dessa ställen, eller äldre personer. Psykiskt handikappade ser man över huvud taget inte. De visas inte för folk utan är inlåsta hos sina anhöriga eller på institutioner.
En annan form av tiggeri är att man utför något som man kan ta betalt för. Sitter vi och äter vid på en lesehan (warung eller uteservering där man sitter på en matta på gatan) så tar ju man alltid av sig skorna. Från ingenstans dyker det alltid upp en grabb som vill borsta skorna, fast de redan är välpolerade. Men de utför ju ett jobb som de naturligtvis skall ha betalt för. Om man nu låter dem putsa sina skor igen förstås.
Även vid Bingo Cafè, vid Jl. Parangtritis, och andra uteserveringar också, förekommer det att folk kommer in och tigger eller spelar en låt. Ingen vill ha dem där, men ingen kör bort dem heller. Alla vet om att man själv kan komma i en dålig dager. Det är nog vi västerlänningar som mest blir illa berörda. Vid vårt cafe kommer alltid ett äldre par. De är minst över 80 år och kommer varje kväll. Mannen spelar på sin hemmagjorda luta och kvinna, som är traditionellt klädd, sjunger med sin gälla röst. Alla ger dem en liten sedel och vårt gäng skämtar alltid om att de säkert har sin limousin stående runt hörnet. Men killarna har en oerhörd respekt för de äldre. Det händer ibland att de undrar vart de gamla är, när de inte dyker upp på sedvanlig tid.
Indonesien är idag ett välutvecklat land och det är mindre med tiggare idag än vad det var förut. Men demokratiseringsprocessen och den världsekonomiska depressionen gör att utvecklingen för tillfället har stannat upp.
Yogya I dec 1999
