105.205 members 2.991 online
Log in Become a member
Qruiser
Its a fucking…
Dagens hunk...
Blogg
Its a fucking…
Lika logiskt...
Blogg
London 4/24
Trash Palace
Gaymap
London 4/24
Madame JoJo's
Gaymap

blog.qruiser.com
I blog on Scandinavia's largest gay and queer-community site, Qruiser. Be a member too!
Dagens smile
Det är bra att se livet från den ljusa sidan, även vardagslivet. Framför allt vardagslivet där vi tillbringar den mesta av tiden.
Jag har lyckan att ha två vardagsliv, ett här i Sverige och ett tillsammans med min man i Indonesien. Två vardagsliv som skall få plats i mitt arma huvud. En massa kåserier om detta alltså.
Man, 64, Gothenburg
 
Categories
Latest entry
Calendar
«
Mon Tues Wed Thurs Fri Sat Sun
1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30
Widgets
Statistics
Blog id: 3294

All entries in this category "resa"


Det här är mitt land ... också!

cirus  (updated by cirus)
TIGGARNA

Det är inget roligt att skriva om tiggarna, men de finns. Trots att Indonesien börjar bli ett välutvecklat land och folk blir rikare så finns det naturligtvis de som inte har det så bra förspänt. Det finns ingen social plattform i Indonesien. Det finns inga försäkringar eller arbetslöshetsersättningar, absolut ingenting. En indones måste arbeta för att överleva, antingen med jordbruk eller i industrin eller inom den enorma turistindustrin. Så det finns en orsak att familjen hör ihop, man äter tillsammans och tar ner kostnaden på det viset. Man har i alla fall mat. Wayang och jag har ofta folk hemma som äter tillsammans med oss.

Det hårda livet slår hårt på en del människor och det kan sluta med att de får gå ut på gatorna och tigga. De flesta tiggarna har ett fysiskt handikapp. Den enkla ekvationen lyder så här:

Handikapp = inget arbete = ingen mat (Ev. också ingen familj)

Det är också mammor med sina, just för tillfället, skitiga snoriga ungar som tigger. Ungarna har ju 6 års definitiv skolplikt, men det kostar ändå en liten slant varje termin samt pengar till skoluniform. Det tär på ekonomin hos en stor barnfamilj. Jag vet att grabbarna i gänget alltid ger en liten slant till tiggare när de stannar vid rött ljus. Det gör även Wayang.

För det mesta är det unga grabbar som spelar en låt och sjunger en stump vid rödljusen och ganska många vevar ner rutan och ger en liten slant. När jag sitter bak på motorcykeln så är det ingen(!) som kommer fram till mig. Mycket märkligt faktiskt. Jag borde vara den första de dyker på, men icke. Men vanligen så ser man de små barnen med ett hemmagjort instrument, typ tamburin, skallra e.d. som står och ser med sina sorgsna ögon på en och med handen utsträckt. Även ute på landsbygden kan barn tigga godis eller liknande men det är mer för nyfikenheten på de vita gästerna.

Det vanligaste är att tiggarna finns vid entrèerna till varuhus och vid de stora shoppinggatorna, som t.ex. Malioboro Street i Yogyakarta. Där hittar man också professionella tiggare, som kanske inte behöver men som ändå tigger. Det är ju svårt för oss västerlänningar att avgöra men Wayang vet vilka de är. Det är mest tiggare med fysiskt handikapp som sitter vid dessa ställen, eller äldre personer. Psykiskt handikappade ser man över huvud taget inte. De visas inte för folk utan är inlåsta hos sina anhöriga eller på institutioner.

En annan form av tiggeri är att man utför något som man kan ta betalt för. Sitter vi och äter vid på en lesehan (warung eller uteservering där man sitter på en matta på gatan) så tar ju man alltid av sig skorna. Från ingenstans dyker det alltid upp en grabb som vill borsta skorna, fast de redan är välpolerade. Men de utför ju ett jobb som de naturligtvis skall ha betalt för. Om man nu låter dem putsa sina skor igen förstås.

Även vid Bingo Cafè, vid Jl. Parangtritis, och andra uteserveringar också, förekommer det att folk kommer in och tigger eller spelar en låt. Ingen vill ha dem där, men ingen kör bort dem heller. Alla vet om att man själv kan komma i en dålig dager. Det är nog vi västerlänningar som mest blir illa berörda. Vid vårt cafe kommer alltid ett äldre par. De är minst över 80 år och kommer varje kväll. Mannen spelar på sin hemmagjorda luta och kvinna, som är traditionellt klädd, sjunger med sin gälla röst. Alla ger dem en liten sedel och vårt gäng skämtar alltid om att de säkert har sin limousin stående runt hörnet. Men killarna har en oerhörd respekt för de äldre. Det händer ibland att de undrar vart de gamla är, när de inte dyker upp på sedvanlig tid.

Indonesien är idag ett välutvecklat land och det är mindre med tiggare idag än vad det var förut. Men demokratiseringsprocessen och den världsekonomiska depressionen gör att utvecklingen för tillfället har stannat upp.

Yogya I dec 2004
Sampai jumpa

Tags: personligt samhälle kultur resa

Comments (0)  
 Report  

Unga Buddhist - munkar...

cirus  (updated by cirus)
Man kan se dem lite varstans, mest i sydostasien. För unga killar är det som en slags skolgång och det är med stolthet de är munkar i unga år i ett eller två år.
Här är några bilder från munklivet för unga grabbar i Thailand och Bhuthan

Tags: personligt religion kultur resa

Comments (0)  
 Report  

Det här är mitt land ... också!

cirus  (updated by cirus)
YOGYAKARTA, MIN SJÄL

Staden pulserar och lever sitt dagliga liv. Det är inte mycket som ändras trots den nya tidens anstormning. Nya affärer blommar upp och förvinner lika snabbt i den benhårda konkurrensen. Nya ideer prövas och testas och i börjar lyser det av självtillit i ägarnas ögon. Bara för att ett par månader senare skåda påsar under ögonen på samma ägare. Påsar tyngda av ekonomiska problem och igenslagna butiker och kafeer. Några veckor senare upprepas samma procedur och livet går vidare i Yogyakarta.

Snart skall jag genomgå samma tillstånd. Med förhoppningsvis bättre resultat, undrar om jag tänker på samma sätt som de andra eller om jag har annorlunda synsätt på en affärsdrivande verksamhet. Är mina ideer så omstörtande att det kommer att gå bra i framtiden eller blir min ide bara en nattfjäril.

Avgaserna hänger som blytunga moln i luften och stadsbussarna spyr ut sin svarta rök. De otaliga motorcyklarna spyr ut sin blåa rök och nu för tiden så färdas vi alltid med ansiktsmask liksom många andra i den hårda trafikrytmen. Jungelns lag har kommit in till staden och den gäller i högsta grad trafiken. Där styr egot varje fordon och Gud vare nådig mot den som hade tänkt att korsa några av dessa gator.

Yogyakarta är de många leendens stad och därför har den en själ som är väl värd att bevara. Leenden som alltid betyder något som kanske respekt och ödmjukhet, dock ej i trafiken. Det betyder mycket att förlora ansiktet här i Yogyakarta och därför undviker man detta till varje pris. Man säger aldrig ett definitivt nej utan svänger sig liksom och folk har alltid en underlig förmåga att ”få till” det i slutändan utan att ha förlora ansiktet. Ett bra exempel är om en turist frågar om vägen och en stadsbo inte vet riktigt. Då pekar man hellre åt ett håll, i hopp om att det är riktigt, än att erkänna att man inte vet. Och alltid med ett leende på läpparna.

Min själ har landat i Yogyakarta. Staden är i och för sig inte speciellt märkvärdig, men här finns ändå någon speciell atmosfär som gör att jag landar med ett magplask. Det kulturella livet är omfattande med sina Wayang-föreställningar. Historier från Ramayana och Mahaprihat som härtammar från den tid då Indiska herrar härskade på Java för c:a 1.000 år tillbaka i tiden. De ståtliga templen från denna tid finns fortfarande kvar och många är återställda med hjälp av bl.a. FN. Det buddistiska enorma Borobudur och hinduiska Prambanan. Deras historia lever kvar i människornas själ, trots den nya tiden. Wayang-kulit föreställningar ges ofta och håller på länge, upp till 9 timmar. Kulit är dockor som är gjorda av buffelskinn och målade i glada färger. De platta dockorna har rörliga armar och ben och visas på en upplyst duk. På baksidan av duken ses de som skuggor och dessa spel är berömda för just skuggspelsteater. När människor dansar berättelserna, kallas det för Wayang Orang.

Sultanen är fortfarande kung av Yogyakarta, precis som Sultanen i Solo, eller Surakarta. Han är i högsta grad levande för folket och hjälper till med att föra traditionen vidare. Batiken är också ett viktigt inslag i traditionerna och att se folk som tillverkar batik är väldigt spännande och lärorikt. Det tar tid att tillverka batiken, beroende på hur mycket färg som skall finnas med i mönstret. De dyraste tygerna är naturligtvis vikt åt Sultanen och hovet och överklassen. Vanligt folk får nöja sig med fabrikstillverkning, även om de då och då kan kosta på sig äkta vara. Som t.ex. till bröllop och liknande.

Yogyakarta är också den stad i Indonesien som har flest universitet och högskolor i alla former och format och det stora antalet studenter får staden att leva. De står för de nya ideerna och politiker i alla lägren har respekt för studentrörelsen. De nya ideerna kan kanske i värsta fall sluta i att de gamla traditionerna faller åt sidan vilket är egentligen den naturliga gången. Nya traditioner skall skapas och förhoppningsvis blir det nya traditioner utan inslag av influenser från televisionen och det västerländska sättet att leva. Tidens tand får utvisa hur framtiden skall bli. Jag skall försöka att öppna en affärsrörelse här. Men jag kanske hjälper till att förnya traditionen med västerländsk influens, då är tanken nedslående. Undrar om inte hela världen går, ytterst motvilligt, mot ett internationellt leverne. Är det något som vi måste leva med?

Yogya i april 2002
Sampai jumpa

Tags: personligt samhälle kultur resa

Comments (3)  
 Report  

Romantiska middagar...

cirus  (updated by cirus)
Vem drömmer inte om att äta en middag med sin käresta i en romantisk miljö. Den miljön kan vara exklusive och det är vad nedanstående bilder vill visa. Framför allt om man vistas i ett tropiskt land.
Så här kommer några härliga bilder hur en romantisk middag kan bli.
Visst är det fint och elegant och med en betagande utsikt.
...eller en fantastisk middag vid stranden när solen går ner. Förutsatt att man är ensam så att folk inte står och glanar på en. Undrar vad man skall ha för kläder på sig under en sådan här middag?
En lyx att stilla bedja om att få äta på det här viset. Också avskilt får jag förmoda. Här är väl det mer lättklätt hoppas jag... eller inga kläder alls, men det går väl inte an. Äter man så här så måste väl det finnas några som serverar och servar en hela tiden.
Återigen en "utsiktsmiddag" på någon exklusive ort. Ser inbjudande ut men tycker du inte att stolarna verkar vara lite "billiga"?
Här verkar det vara mera klös i maten och med vinet, det kommer väl att märkas på kontot senare när notan skall betalas! För inte betalar väl du  kontant? :))
Efter en skön middag kan vi koppla av med en drink eller kaffe och påbörja det som allt var menat från början...
... nämnligen sängen med efterföljande påsättningen. Men inte i helsicke skulle jag vilja nuppa i den sängen med levande ljus runt om.
Avslutningsbild... javisst ser det inbjudande ut och ... nä jag skall sluta nu innan det spårar ut helt. :)

Tags: personligt sex kultur resa

Comments (3)  
 Report  

Det här är mitt land ... också!

cirus  (updated by cirus)
APOTEKET

Denna inrättning är nog sig lik över hela världen och samma är det här i Indonesien. Till och med stavas samma, nästan: Apotik. Men ibland hittar jag också ställen som stavas som på svenska och ibland står det som på engelskan: Pharmacia. Det är inte så mycket som är receptbelagt här. Ja, antibiotika o.d. är ju receptbelagt förstås och alla narkotiska preparat, självfallet. Indonesien har en ytterst hård linje mot narkotikan med stränga påföljder för den som ertappas. Med all rätt!

Mycket som är receptbelagt i Sverige kan man alltså köpa här utan den gula lappen. Till och med det berömda Viagra fast den är dyr förstås. Hur jag vet det? Hm.

Här i Indonesien finns också många alternativ till den västerländska medlen. De alternativa medikamenten har en stor del i människornas vardag och det finns många medicinmän och healare och”gummor” med sina gåvor. Så folket här tar ofta medicin mot sina krämpor med hjälp av växter och örter. Många botar sig faktiskt genom ”trolldom” och diverse hokus pokus. Tron kan ju försätta berg och det viktigaste är ju att man blir frisk med eller utan västerländsk hjälp.

De inhemska alternativen är ju förstås mer pålitliga och framför allt billigare. Akupunktur och zonterapi utövas av många och det är billigt att gå dit. De flesta människorna här går ofta på massage och håller kroppen i trim på det viset, likaså att de äter en helt annan kost än vad vi västerlänningar gör. Men hjälper inte de inhemska alternativen så måste en indones få hjälp från mer västerländskt håll och då skriver man ut mediciner. Tyvärr är de medikamenten som finns i Sverige inte tillgängliga här eftersom de heter något annat och har helt andra tillverkare än t.ex. Astra och Pharmacia UpJohn. Vem i dessa fattiga länder har råd att köpa deras dyra mediciner.

Min blodtryvksmedicin kostar i Sverige tusenlappen, det är näst intill 5 månadslöner för en becak-förare eller servitris på en restaurang eller cafè. Eller en industriarbetare (de tjänar c:a 150-200:-/mån.) Att gå till ett apotek är ungefär samma som i Sverige med skillnad på att alla är privatägda och inte är så ”stela” som de svenska apoteken. Här finns inga frikort eller liknande men konkurensen mellan apoteken håller nere priserna till en vettig nivå. Sen har varje läkare ett lager medicin som han/hon säljer direkt till patienten och han skall också ha förtjänst på detta.

Apoteket har sina stolar eller soffor att sitta ner på och de tar alltid hand om dig på direkten. Det kan ta lite tid eftersom man blandar ihop medicinen för hand, precis som i Sverige förr i världen. Under tiden tittar man på TV:n eller smyglyssnar på den nya kunden som kommit in. När apotekaren är färdig och ropar upp ditt namn så är det bara att betala och följa de intruktioner som står på de små platspåsarna som innehåller medicinen. Du får alltid exakt den mängd som du skall ha. Inte som i Sverige där du får en hel förpackning aller en jättestor flaska när du bara behöver en liten del av det.

Ta hostmedicin t.ex. Ibland händer det att man får en halvliters flaska, t.o.m. en liter flaska, när du egentligen bara behöver några skedar. Tänk vad pengar man skulle spara i Sverige om bara apoteken gav ut vad som behövdes. (Min personliga tanke)

Sen är det en annan sak som är bra med apoteken här i Indonesien. De har öppet ända till 9-10 på kvällen vi har ju bara något jourapotek som är öppet dynet runt. Vilket väl är bra för personalen men inte för kunderna, men är det monpol så är det. Det skulle vara intressant att privatisera apotekshandel och verkligen se vad som hände. För min del skulle det vara bra för jag är övertygad att priserna skulle gå ner. Men recepten skulle ju inte beröras nått, samma hårda kontroll som tidigare fast med mindre förpackningar som bara räcker för ändamålet.

Yogya i nov 2000
Sampai jumpa

Ett PS:

Texten skrevs för 14 år sen och sen dess har det hänt mycket. Bl.a. har det svenska monopolet upphört. Inte för om jag vet om det blev bättre men så är det i alla fall. I Indonesien har det tillkommit en ny apotekskedja som helt enkelt heter "24". Det betyder att de har öppet dygnet runt men för övrigt är apoteken fortfarande desamma som förut.

Sen kan jag också tillägga att det går att köpa antibiotika utan recept. Vilket är fruktansvärt. Hoppas det försvinner snart.

Tags: personligt samhälle kultur resa

Comments (2)  
 Report  

Det här är mitt land ... också!

cirus  (updated by cirus)
INDISKA FILMER
Det land som producerar flest filmer i världen är utan tvekan Indien och om jag inte minns fel så blir det ungefär 800 filmer om året. Det är i Bombay, "Bollywood", som producerar den största delen. I våra trakter av världen så ser vi näst intill inga av dessa filmer men i Indonesien så är det bättre ställt. Det är mest på TV dessa indiska filmer visas men även en del på biografduken, glädjande nog.


De mesta filmerna har handlingen förlagd i de berömda hinduiska eposen och då i alla möjliga tappningar. De är i regel moderniserade och utspelas i överklassmiljöer. Det är den godes kamp mot den onde och/eller den omöjliga kärleken mellan två klasser. De två berömda eposen Ramayana och Mahabarata utspelar sig i den hinduiska och buddistiska sfären och det passar Indonesien väldigt bra eftersom de har traditioner i samma stil, åtminstone på Java och Bali. Där Bali är rent hinduisk.

Den Javanesiska och Balinesiska Wayang Kulit spelen utspelar sig också med handlingen hämtade från de två eposen. Wayang Kulit är det berömda skuggspelen med dockor och som jag beskriver på annan plats. Det betyder att de indiska filmerna passar människorna här och det är mycket indisk film på TV.

Framför allt de båda reklamkanalerna Indosiar och RCTI som sänder dessa filmer dagligen, ibland flera filmer om dagen.
Indosiar sänder varje morgon kl 09.30 sin dagliga dos och jag brukar titta på dessa filmer eftersom jag börjar min marktjänst då. När jag tvättar kläder eller stryker tvätten osv. Det är ofta våldsamma och blodiga uppgörelser och som sagt det sänds på bästa barntid. Samtidigt är också många filmer komedier där de lyckliga tu får varandra mot slutet och i dessa filmer är det en mängd sång- och dansscener.

Om filmerna är engelskspråkiga så textas de. Men är de på ursprungsspråket hindu, så dubbas filmerna till indonesiska. Man ser att det är storfilmer och jag skulle gärna se dem på en stor duk i en biograf. Det är färgsprakande historier och är filmen en kärlekshistoria så är handlingen nästan alltid i överklassmiljö. Det är många skådisar med och de stora sång- och dansnumren är härliga att skåda. Med en enorm intensitet far de fram på duken i färggranna kläder. Det är kul att höra sångerna på orginalspråket för även om filmen är på engelska så framförs sångerna på hindu.

Dessa filmer är ju gjorda på att den stora publiken i Indien skall få komma bort från den hårda verkligheten ett tag. De är långa filmer, upp mot tre timmar. Ja det är ju förstås inklusive alla reklamavbrott förstås om den visas på TV.

De blodiga filmerna är ofta uppgörelser mellan olika gäng eller uppgörelser mellan rika patroner och folk som far illa av de giriga redan rika personerna. Jag tycker att man skall de den indiska filmen en chans. Det finns då mycket att se i själva filmen som kan intressera oss nordbor. Det är bl.a. för oss okända miljöer eller hur människorna ser ut och klär sig. Eller njuta av de hejdlösa dansnumren och lyssna på den indiska populärmusiken.

Handlingen i en del filmer är ganska dålig likaså skådespeleriet. Och man ser i dessa filmer massproduktionen. Dessa kalkonrullar kan faktiskt bara för den sakens skull vara roliga att se på. Men då får man utrusta sig med en ängels tålamod. Nuförtiden så försöker jag alltid se den indiska filmen kl. 09.30 på morgonen, det har blivit en helig tid för mig och jag häpnar varje gång jag ser en ny rulle.

Jag skulle tro att 2 till 3 filmer sänds varje dag i de olika kanalerna, året runt. Det är ju en oerhörd mängd och det skulle vara roligt om svensk TV någon gång kunde ta ner näsan och visa en stor film på TV. Skulle tro att många skulle finna nöje i detta. Allra helst med en upplysande inledning med presentation av filmen och om filmens ursprungliga handling. Det skulle bli en kontrast från islam, kristna osv. Det behövs idag.

Yogya i jan 2000
Sampai jumpa

Tags: personligt samhälle kultur resa

Comments (0)  
 Report  

Människor och djur...

cirus  (updated by cirus)
Människor och djur står varandra närmare än vad vi tror. Här i västvärlden gullar vi alldeles otroligt med djuren medan i andra delar av världen ser man djuren som ett levande skafferi... så är det tyvärr.
En vacker bild från Kina med terassrisfälten som en abstrakt bakgrund. Vattenbuffeln är ståtlig och säkert värdefull för ägaren. Här räknar man rikedom i djur och landområden, inte så mycket i pengar... ännu.
"JAG VILL INTE"... tyck lejonet skrika ut, men det blir andra bullar av det hela.
Vad mjukt och skönt för bebisen. Hunden tycks tänka: "Har du inte tagit färdigt fotot ännu?"
Underbar bild där både hästar och människor svalkar sig i vattnat
Kunde inte låta bli att sända med denna bild som lever i ett muslimskt land. Kanske Indonesien för då skulle vå hund bli lycklig. :))

Tags: resa djur & natur

Comments (0)  
 Report  

Det här är mitt land ... också!

cirus  (updated by cirus)
MATAFFÄREN

Att handla på ett supermarket är ju ganska lika över hela världen och Yogyakarta är inget undantag. Våran egna speciella supermarket ligger på översta våningen i den jättestora marknaden och heter Superekonomi. De har allt, trodde jag från början. Men i jämförelse med det andra så har de bara nästan allt. Men fullt tillräckligt för våra behov och de är billigare.

Alpha och Indogeer är stora varuhusmarknaderna och de är synnerligen välordnade i sann amerikansk stil. Den finaste och dyraste mataffären heter Hero och finns över hela Indonesien. Här handlar merparten av alla utlänningar för de har de importerade matvarorna. Ost t.ex. som är väldigt dyrt. De har också personal i överflöd, som i regel inget vet någonting.

Tillbaka till Superekonomi där vi skall handla lite grann. Vi trixar oss förbi i den täta trafiken och håller andan när bussarna kör förbi med ett kolsvart avgasmoln efter sig. Fruktansvärt. Parkerar och betalar 300 rupiah (c:a 30 öre) och det finns tusentals motorcyklar på parkeringen. Vi tar rulltrappan upp till översta våningen och in i den svala affären. Ett litet men ändå kaos råder i affären där kartonger ligger utspridda i gångarna.

Grönsaker handlar vi alltid på marknaden så den avdelningen hoppar vi över. Ibland får jag ett anfall och då köper jag äpplen från Australien, som kostar c:a 8:-/kg. Här finns också färdig lagad mat i stora varma kantiner. Bara att ta en plastpåse och hälla i önskad mängd och sen bort till vågen för att få det hela invägt.

Det är ett överflöd av varor i Indonesien och det märks även här. De flesta gångarna är fulla med paket, burkar och tuber. Jag sparade ett kvitto för att visa hur mycket det kostar att handla här. På Superekonomi handlar medelklassen i Indonesien som idag utgör c:a 50 miljoner av landets c:a 210 miljoner invånare. Flertalet av invånarna är fortfarande fattiga, men någon svält ser man inte här.

Kom ihåg att 1.000 rupiah är ungefär en svensk krona:
Socker 1 kg 3.700 Rp
Kaffe 500 g 8.725 Rp
Mangojuice 1 liter 4.600 Rp (synnerligen koncentrerad)
Disksvampar 2 st 2.000 Rp
Diskmedel 0,5 liter 3.225 Rp (refill-påse)
Tandkräm (140 g) 2.825 Rp (75 g i Sverige kostar c:a 20:-)
Tvålar 2 st 3.190 Rp

Totalt 28.265 Rp C:a 28:- kronor, billigt va!

Sen kommer det stora problemet. Kassorna. Många hävdar att det går långsamt i Sverige också, men åk och handla i här så får ni näst intill garanterat ett utbrott. En kund kan ALDRIG tänka sig att packa ner varorna själv i en påse. Först skall kassörskan stämpla in alla varor, sen skall hon packa ner desamma i påsar. Om det nu inte finns speciella personer som enbart ägnar sig åt detta. Hero har. Skulle något man köpt vara omärkt så måste kassörskan gå bort till hyllan och se efter koden på varan. Och det går inte fort. Folk är vana vid detta och fäster ingen uppmärksamhet på det inträffade, förutom jag.

Efter väl att ha handlat skall vi hem. 3 påsar på motorcykeln. Ibland har vi djuptfrysta saker och det slår aldrig fel. Vi möter bekanta och så skall det pratas och skrattas och kanske gå på cafè för att skvallra om det senaste inom bekantskapskretsen. Får påminna om att det är mellan 30-35 grader varmt ute och det som är djupfryst är inte längre djupfryst. Sitter man på motorcykeln på väg hem så är det en het hårtork som snabbt blåser bort all is och kyla i kassorna. Ja ja, det är som det är.

Yogya i dec 1999
Sampai jumpa

.Ett stort PS!

Texten skrevs för 15 år sen och utvecklingen har gått fram med raketfart. Numera finns inte Hero kvar längre utan Indofood, fast det är i samma stil. Sen finns alla dessa nya små snabbköpen som är ett mellanting av Pressbyrån och  Det finns två stora kedjor och den ena heter Indomart och den andra heter Alfamart. De har ungefär samma utbud, dessa två jättar och de är dyrare att handla här. Men bekvämare.

Maten har blivit ordentligt dyrare så priserna i texten har gått upp rejält. Medelklassen har blivit enormt mycket större och det märks på dessa stora livsmedelshallar. De som är fattigast går fortfarande på de traditionella marknaderna och köper sin enkla mat. (som egentligen är den godaste, he he)

Tags: personligt samhälle kultur resa

Comments (0)  
 Report  

Trappa ner...eller upp? ....

cirus  (updated by cirus)
Nu skall vi titta på lite annorlunda trappor, inte bara de gamla vanliga.
Här är första bilden:
Visst är det vackert  i detta buddhisttempel, lite pampigt faktiskt.
En ytterst märklig trappa som tydligen endast kan nås med båt. Jag har försökt att lista ut var bilden är tagen men vet absolut inte det. Kanske Indien?... Nån som vet.?
En härlig trappa som leder ner till det sköna vattnet. Trapporna är gjorda av stenblock. Vackert.
En sån mäktig trappa i ett storslaget hem.
Ha ha, vist är det härligt när konstnärsandan inom oss målar till lite svarta streck och vips så ser det ut som ett piano.
Detta här är ingen trappa, men den kommer med ändå. Verkar vara livsfarligt att vintertid komma upp till detta trädhus... och kallt också, brrrr.
Mäktigt och oerhört vackert. Att enkelt ta sig uppför denna ravin. Ser ut som Grand Canyon och Coloradoflodens bergiga väggar. DÄR var det som på bilden.
Slut för den här gången

Tags: samhälle kultur resa inredning & design foto & konst djur & natur

Comments (0)  
 Report  

Det här är mitt land ... också!

cirus
TILL PARANGTRITIS MED BUSS

Det är fredag förmiddag och jag skall till Parangtritis för att hämta hem Lilly. Parangtritis ligger c:a 28 km syd om Yogyakarta på Java där hela Indiska Oceanien slår mot kusten med våldsam kraft. Vanligtvis är det jämt och ständigt mer än 1 meter höga vågar vilket också gör stranden till ett livsfarligt område. De höga vågorna rullar in med våldsam kraft och skapar undertryck i sanden så att man helt enkelt åker med ut. Årligen dör c:a 10 personer varje vid Parangtritis, trots alla varningar som hela tiden upprepas.

Jag hoppar på bussen vid Jl. Parangtritis, inne i Yogyakarta, och den stannar utanför där jag bor. Bussen är fullsatt förstås och jag står framme hos föraren och försöker hålla i så gott det går. Det är inte speciellt högt i taket så jag står med lite nedåtböjt huvud. Ser på mina medresenärer som alla skall ut mot samma håll som mig. Många hoppar av under vägen till sina bostäder i alla dessa kampunger som finns överallt. En kampung är en liten by, som även kallas för desa. En liten portal pryder alltid infarten till en kampung/desa som för det mesta innehåller Indonesiens självständighetsdag (17/8 1945) samt årtalen på när portalen invigdes. Salamat Datang, brukar det också stå och det betyder Välkomna.

Bussen är liten och vrålar lite extra eftersom avgasdämparen håller på att gå i sönder. Sittplatserna är klädda i svart galon och de är ockuperade av alla typer av människor. Skolbarn, fruar som skall hem efter inköpen i Yogya. Unga män som ännu ej har råd med motorcykel eller bil, likaså unga kvinnor. Förmodligen studerar de på en av de otaliga universiteten i stan. De ser ut genom det något smutsiga fönstren och ser risfälten fara förbi där de ligger i sina sawah, eller åkerlappar. Risfälten är inte stora eftersom generationer sett till att avstycka dem efter hand som tiden går. Även stora sockerrörfält passeras förbi, kantade av kokosnötpalmen där de stora bladen vajar för den varma vinden.

När jag går på bussen så tittar alla på mig för att uppskatta mitt ärende på bussen. Ingen packning har jag så de undrar nog. Möter deras blickar och får alltid leende till svar. De kritvita tänderna mot den bruna hyn. I regel är alltid indoneser snyggt klädda. Inga trasor eller lagningar och alltid rentvättade kläder. Det är bara någon gammal människa som kan fallera. Tackade vår herre att jag hann att ta en mandi och tagit på en ny skjorta.

Någon knackade mig på axeln och jag vänder mig om och ser att grabben vill ha pengar för färden. 5.000 rupiah (i svenska 5,-) vill han ha för den 45 minuter långa färden. Då inkluderar det också entren till Parangtritis. Efter ett par minuter knackar han på axeln igen och skjuter fram en minipall som han hittat under ett säte. Han placerar den på durken över motorn och jag slår mig ner med kroppen vänd mot passagerarna. Blickarna hamnar återigen på mig men jag låtsas att se ut genom fönstren. En herre sitter och röker och tjejen brevid honom rynkar på näsan samtidigt som hon ser att jag tittar på henne. Hon grimaserar lite överdrivet och vi båda ler i mjugg samförstånd.
Bussen stannar till igen och en gammal gumma kommer in, det är inte så trångt i bussen nu. Men alla sittplatser är upptagna. Konstigt nog är det ingen som erbjuder henne sin plats och jag gör en ansats till att stiga upp och säger artigt:
”Ibu, silikan duduk!” (Min fru, varsågod och sitt)
Hon kisar på mig och ler sitt tandlösa leende och säger något på javanesiska som jag inte förstår, men sätter sig inte. En herre brevid mig säger att hon skall av igen om ett par minuter och han tackar å hennes vägnar. (!) Gumman står framför mig och trots att jag sitter så är våra huvuden jämsides. Bussen gör en gir och hon tar tag i min arm och håller den där tills hon går av. Sarongen hon bär är förstås batik, likaså den tunna blusen. Det gråa håret är bakåtkammat med en knut i nacken. Det skrynkliga ansiktet andas livserfarenhet och hårt arbete och jag känner en sån respekt och vördnad att håret på armarna reser sig. Skulle uppskatta ålder till långt över 80 år

Efter hand tiden går så töms bussen på folk och jag får en bättre sittplats. Vi dundrar över den långa bron över floden där vattnet är smutsbrunt av jorderosionen längre upp. Jorden som är så bördig. Passerar infarten och kommer ner till själva samhället Parangtritis där de mesta av husen är losmen och restauranger. Lilly bor på ett losmen, enklare hotell, men ville komma hem till oss eftersom det är så vansinnigt fuktigt härute. Den saltmättade luften har återigen tagit sin tribut.

Bantul i april 2005
Sampai jumpa

Tags: personligt samhälle kultur resa

Comments (2)  
 Report