104.612 members 4.587 online
Log in Become a member
Qruiser
"Dragqueens, muskelp…
"Dragqueens, muskelp…
"Dragqueens, muskelp…
"Dragqueens, muskelp…

blog.qruiser.com
I blog on Scandinavia's largest gay and queer-community site, Qruiser. Be a member too!
Dagens smile
Det är bra att se livet från den ljusa sidan, även vardagslivet. Framför allt vardagslivet där vi tillbringar den mesta av tiden.
Jag har lyckan att ha två vardagsliv, ett här i Sverige och ett tillsammans med min man i Indonesien. Två vardagsliv som skall få plats i mitt arma huvud. En massa kåserier om detta alltså.
Man, 65, Gothenburg
 
Categories
Latest entry
Calendar
«
Mon Tues Wed Thurs Fri Sat Sun
1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31
Widgets
Statistics
Blog id: 3294

All entries in this category "politik"


"Tintin i Kongo" - IKEA versionen...

cirus
Vi har väl inte kunnat undvika den moderna världens cencurförsök, både om Tintin i Kulturhuset i Stockholm och IKEA:s katalog i Saudi-Arabien. Det är väl bäst att slå samman allt:
Då kan man slå samman näringslivet med det kulturella livet. Man kanske kan låta IKEA trycka upp Tintin hädanefter. :)

Tags: politik samhälle kultur

Comments (0)  
 Report  

Tiggarna....

cirus
I dagens Indonesien har utvecklingen gått framåt i rasande fart, folket får det bättre ställt. Det betyder att också tiggarna mer och mer försvinner från gatorna. En märklig situation faktiskt, ju bättre ställt folk får det dessto mindre ger de tiggarna!! När de hade taskigt ställt förut så gav de mer pengar till tiggarna. De tiggare som fortfarande finns kvar är t.ex. killar som studerar på universiteten och pluggar musik. De spelar i gatukorsningar för att få en extraslant för att dryga ut sina kostnader för plugget. Här kommer texten som skrevs för 13 år sen:
TIGGARNA

Det är inget roligt att skriva om tiggarna, men de finns. Trots att Indonesien börjar bli ett välutvecklat land och folk blir rikare så finns det naturligtvis de som inte har det så bra förspänt. Det finns ingen social plattform i Indonesien. Det finns inga försäkringar eller arbetslöshetsersättningar, absolut ingenting. En indones måste arbeta för att överleva, antingen med jordbruk eller i industrin eller inom den enorma turistindustrin. Så det finns en orsak att familjen hör ihop, man äter tillsammans och tar ner kostnaden på det viset. Man har i alla fall mat. Wayang och jag har ofta folk hemma som äter tillsammans med oss.

Det hårda livet slår hårt på en del människor och det kan sluta med att de får gå ut på gatorna och tigga. De flesta tiggarna har ett fysiskt handikapp. Den enkla ekvationen lyder så här:

Handikapp = inget arbete = ingen mat (Ev. också ingen familj)

Det är också mammor med sina, just för tillfället, skitiga snoriga ungar som tigger. Ungarna har ju 6 års definitiv skolplikt, men det kostar ändå en liten slant varje termin samt pengar till skoluniform. Det tär på ekonomin hos en stor barnfamilj. Jag vet att grabbarna i gänget alltid ger en liten slant till tiggare när de stannar vid rött ljus. Det gör även Wayang.

För det mesta är det unga grabbar som spelar en låt och sjunger en stump vid rödljusen och ganska många vevar ner rutan och ger en liten slant. När jag sitter bak på motorcykeln så är det ingen(!) som kommer fram till mig. Mycket märkligt faktiskt. Jag borde vara den första de dyker på, men icke. Men vanligen så ser man de små barnen med ett hemmagjort instrument, typ tamburin, skallra e.d. som står och ser med sina sorgsna ögon på en och med handen utsträckt. Även ute på landsbygden kan barn tigga godis eller liknande men det är mer för nyfikenheten på de vita gästerna.

Det vanligaste är att tiggarna finns vid entrèerna till varuhus och vid de stora shoppinggatorna, som t.ex. Malioboro Street i Yogyakarta. Där hittar man också professionella tiggare, som kanske inte behöver men som ändå tigger. Det är ju svårt för oss västerlänningar att avgöra men Wayang vet vilka de är. Det är mest tiggare med fysiskt handikapp som sitter vid dessa ställen, eller äldre personer. Psykiskt handikappade ser man över huvud taget inte. De visas inte för folk utan är inlåsta hos sina anhöriga eller på institutioner.

En annan form av tiggeri är att man utför något som man kan ta betalt för. Sitter vi och äter vid på en lesehan (warung eller uteservering där man sitter på en matta på gatan) så tar ju man alltid av sig skorna. Från ingenstans dyker det alltid upp en grabb som vill borsta skorna, fast de redan är välpolerade. Men de utför ju ett jobb som de naturligtvis skall ha betalt för. Om man nu låter dem putsa sina skor igen förstås.

Även vid Bingo Cafè, vid Jl. Parangtritis, och andra uteserveringar också, förekommer det att folk kommer in och tigger eller spelar en låt. Ingen vill ha dem där, men ingen kör bort dem heller. Alla vet om att man själv kan komma i en dålig dager. Det är nog vi västerlänningar som mest blir illa berörda. Vid vårt cafe kommer alltid ett äldre par. De är minst över 80 år och kommer varje kväll. Mannen spelar på sin hemmagjorda luta och kvinna, som är traditionellt klädd, sjunger med sin gälla röst. Alla ger dem en liten sedel och vårt gäng skämtar alltid om att de säkert har sin limousin stående runt hörnet. Men killarna har en oerhörd respekt för de äldre. Det händer ibland att de undrar vart de gamla är, när de inte dyker upp på sedvanlig tid.

Indonesien är idag ett välutvecklat land och det är mindre med tiggare idag än vad det var förut. Men demokratiseringsprocessen och den världsekonomiska depressionen gör att utvecklingen för tillfället har stannat upp.

Yogya I dec 1999

Tags: politik samhälle kultur

Comments (0)  
 Report  

Polisi TV-programmen....

cirus
Numera finns det fler kanaler som sänder sina "polisi" och nu för tiden så skyltar man inte med liken längre, visar dem ändå men med suddig bild.. Däremot visas fångarna upp fortfarande.
Texten är 13 år gammal så det har ju hänt en hel del mot det mer "humanitära" hållet till.
POLISI - TV PROGRAM

Indonesisk TV är en enda stor röra av allt. Från enormt roliga program till de mest hemskaste filmer. Hela skalan är representerad, förutom sex förstås eftersom Indonesien är världens största muslimska land. Landet har ju 240 miljoner invånare fördelat på drygt 13.000 öar så det är mycket att hålla reda på.

Indosiar sänder varje dag ett program som heter Polisi. Det handlar om den kriminella världen och beskriver polisens arbete och rapporterar rakt upp och ner om allt från narkotika till mord, sedelförfalskare eller stulna bilar.

I denna del av världen är misstänkta inte skyddade med sin integritet mot massmedia. Man skyltar gärna med de eventuella brottslingarna offentligt i tidningar, nyhetssändningar och framför allt i detta TV-program som heter Polisi.

Klockan 11.30 på förmiddagen sänds detta program. En "nyhetsuppläsare" introduserar inslaget och sen sätter reportaget igång med all sin grymhet. Några exempel.
Ett kvinnolik har hittats i en flod och kamerorna följer med och filmar allt. Hur polisen fiskar upp det svullna liket som läggs på en bår och man ser ansiktet på den döde. En polis pekar ut eventuella skottsår eller skador efter knivhugg. Allt detta på flodstranden.
Eller om det varit ett skottdrama. Polisen filmar liken och man ser alla detaljer som ingångshål o.d. i närbild, inte ett försök med att dölja ansiktet på den döde.
Allt detta visas mitt på dagen i TV:n och för oss västerlänningar är det en rejäl otäck historia att titta på. Det mest otäcka är att man inte visar någon hänsyn till den döde eller de anhöriga. Tänk tanken om man satt och såg på TV och man såg sin broder eller syster fiskas upp ur en flod eller ligga döds skjuten på gatan utan att veta något. Det är ju fruktansvärt.

Sen har vi fångarna som med glada tillrop visas upp i rutan, utan rättegång. De visas upp under de första förhören med dem. Polisen menar att de redan är skyldiga och de erkänt eller tagna på bar gärning. Så fort polisen omhändertar en misstänkt så får de fångkläder på sig. Ett par shorts och en skjorta där polisstationens namn är tryckt på baksidan och ett nummer. Fångarna blir sedan ett nummer i den polisiära sfären. All personlighet suddas ut. (precis som i det militära)

Man filmar fångarna som sitter med nerböjda huvuden och med handbojor på sig i vissa fall, beroende på vilket brott de begått. De försöker att dölja sina ansikten för kameran men det är dömt att misslyckas. Ibland lyfter en polis upp ansiktet som en trofe så att man ser det rädda ansiktet i närbild.

Det händer ibland att man tagit ett antal killar som gjort något och alla få stå i bara kalsongerna i detta rampljus. Det är ju oerhört förnedrande att visas sig så inför främmande personer hur skall de då inte känna sig när kamerorna är på! Många av dessa människor är tatuerade och de tillhör troligtvis olika triader, eller gangstergäng. Tatuerade personer är illa sedda i Indonesien för det flesta invånarna tror att de är brottslingar.

Jag är tatuerad men jag tror att mina bekanta redan vet att jag absolut inte tillhör någon "organisation". Hur andra ser på mig vet jag inte men jag har än idag inte mött någon negativ reaktion.

En dag visade Polisi upp en tysk man som anklagades för att ha haft sex med pojkar i sitt hem i Jakarta. Han stelnade till av skräck när han såg kameran och vägrade att gå vidare i korridoren, men polisen tvingade honom. Han gick i handbojor och försökte dölja sitt ansikte men lyckades dåligt med detta.

När man ser sån här skit på TV så är jag arg på mig själv. Varför sitter jag och ser detta? Jag vet inte, jag brukar inte vara en hyena men jag känner ett sånt medlidande när jag ser dessa ansikten som ser så förtvivlade ut. Kanske de är oskyldiga, men för det mesta är de skyldiga till fruktansvärda brott. Ja ja, programmet finns och det är otäckt.

Yogya i mars 2000

Tags: politik samhälle

Comments (0)  
 Report  

Universitetet....

cirus
Texten nedanför är skriven när Wayang gick på universitetet Janabadra i Yogyakarta.. Han pluggade där för 10-12 år sen. Priserna som finns i texten är alltså lika gamla och idag för man dubbla dessa priser för att få en hum om kostnaderna idag. Kanske i vissa fall tredubbla priserna.
Men så här ser universitetet ut i alla fall och Janabadra är populärt ur alla samhällsklasser och oberoende av religiös tillhörighet.
UNIVERSITETET

Yogyakarta på södra Java är studenternas högborg i Indonesien. Här finns de flesta och bästa universiteten och det är hit de flesta söker sig.

Det finns rätt många olika typer av universitet och högskolor att välja mellan men ett har de gemensamt. Man måste betala. Exklusiva är ju förstås dyrare, men inte alltid bättre. Där är ju bara frågan om vilken samhällsklass man lever i och hur mycket man har råd att spendera på studierna. Det kommer studenter hit från hela Indonesien.

Wayang studerar på ett universitet som heter Janabadra och läser där Management. Ekonomi alltså. Studierna tar 4 år i anspråk och Wayang har redan läst 2 år. Det märks att allt har blivit svårare så Wayang har slutat att jobba extra och ägnar sig enbart åt studierna. Vi har lyckats att köpa en begagnad dator och på den sköter han sina studier. Wayang hävdar bestämt att Janabadra-universitetet är det bästa och jag får väl tro honom. Jag som inte har satt min fot på någon högskola.

Janabadra är ett mixat universitet där alla har möjlighet att läsa. Men det finns skolor med enbart muslimska studenter eller enbart katolska studenter och alla i olika prisklasser. Några universitet stöds av staten, men de flesta är privata. Wayang läser på full fart, heltid, och har 7 ämnen. För varje ämne betalar han Rp 22.000:- per termin (c:a 25:-) och en regristeringsavgift på c:a Rp 250.000 c:a 275:-. Sen kommer böcker till för c:a Rp 500.000 c:a 550:-. Det blir ungefär en mijon rupiah per termin, drygt tusenlappen i svenska alltså.

Det kan tyckas vara en blygsam summa för oss i Sverige men för en indonesisk familj är det oerhörda pengar förstås, med tanke på att en industriarbetare har Rp 200.000/månad. Är man en familj och bara har en lön så är det naturligtvis omöjligt att sända sina söner eller döttrar till högre utbildning. Bor man dessutom inte i Yogya så kommer övernattningskostnader till + att studenten måste ha något att äta också. I närheten av alla universitet finns ett antal "kost". Det är små studentlyor på endast 2,5 x 2,5 meter. Ett enda kalt rum. Madrass får man skaffa själv, och mandi (toalett) finns på utsidan. Ett sådant rum kostar idag c:a Rp 80.000/månad, c:a 85:-.

Jag kan garantera att uppfinningsrikedomen och kreativiteten är stor bland studenterna, för att tjäna lite pengar eller äta till en så liten kostnad som möjligt. Många studenter arbetar ju lite extra för en ytterst billig penning eller för endast mat. Å andra sidan är ju Indonesien en enda stor marknad för extra arbetande människor.

Mest läser de ekonomi samt hotell- o restaurang, vilket för närvarande är svårt. Min vän Nuri tog sin akademiska examen och blev erbjuden arbete på ett dyrt och välkänt hotell här i stan. Han var tvungen att arbeta gratis i 3 månader, de kallade detta arbete för "training". Efteråt tackade de honom för hjälpen och han fick gå utan ett rött öre i lön. En annan vän, Hery, arbetar nu som kypare på Bingo Cafè till en lön av Rp 150.000, c:a 160:-/månad. 3 års utbildning på Akademin.

När man väl är färdig och fått sin "graduate", återstår förhoppningsvis ett jobb som till en början med urdålig betalning. För Wayangs del hoppas jag på bättre utdelning och kanske vi kan starta ett eget bolag och då är det ju jättebra att kunskapen finns.

Studenterna är som i alla andra länder väldigt insatta i samhällsproblemen och det är ju i Jakarta (huvudstaden) och Yogyakarta uppror och upplopp startas mot regimen, eller nu för tiden parlamentet. En lite "puch" då och då gör ingen skada, menar de. Så att de folkvalda håller sig vakna och är på alerten. Det är hårt arbete som väntar på dessa unga människor och de har ingen aning om hur framtiden kommer att bli för dem, i denna del av världen.

Yogya i april 2001

Tags: politik samhälle familjeliv

Comments (0)  
 Report