Jag skrev om det förut, broar som förenar och sammanbinder oss. Vi som lever på båda sidorna av en flod eller en ravin.
Vissa broar är otäcka att passera, men det måste göras för att komma framåt. Precis som i våra liv. Att passera livets broar ger erfarenhet. Efteråt kan man noncharlant säga: "Äsch, det var väl inget..! "
Men ibland ser man ingen ljusning på andra sidan. Då går vi på en skranglig bro utan att veta vart den leder. MEN vi går ändå ut på den. På vinst och förlust. Man kan ju vända och gå tillbaka i värsta fall.
Men många broar håller inte för det inre trycket och man faller igenom utan att ha uppnått något. Medan väldigt många broar leder till en återvändsgränd. Många nöjer sig med det och lever i sin skyddade värld för sig själv.
Äventyrare kan komma till sådana här fantastiska små hängbroar. Cikadorna spelar för fullt och ute på bron känner man den ljuva brisen över det öppna vattnet. Vi går med långa avstånd för att inte sätta gung på bron för mycket. Sinnena är spännda och vi fokuserar på andra sidan som tycks fortfarande vara långt borta. Försiktigt sneglar vi ner på floden där vattnet rinner i sakta mak på sin färd ut till havet.
Ibland så finns det inte så mycket kvar av bron men som tur är finns det rostiga vajrar som man kan hålla sig i.
En liknande bro som ovan, fast med enbart vajrar, tog vi oss över Urubambafloden i Peru, på väg mot Macho Piccho, i Inkalandet. Livsfarligt, men ändå gjorde vi det.
Det bekvämaste sättet att komma över ett vattendrag utan att bli blöt, är att hoppa på perfekt lagda stenar. Det är så våra live ser ut, för det mesta. Bekvämt och bra och vi behöver inte hålla i några vajrar och riskera livet. Packning med livets bördor har vi på ryggen och den följer med när vi riktar in våra fötter till nästa sten.
Vi förutsätter att stenen ligger still och inte vickar som ibland händer. Då rasar livet för ett tag men av någon outgrundlig anledning reser vi oss upp igen och går vidare. På vägen torkar livets sår och vi är mer uppmärksamma nästa gång.
Gaymap
