Vet inte om det är ett Stockholmsfenomen men här i storstan så har folk en otrolig förmåga att alltid vara i vägen. Det är inte så att det bara är jag som lider av detta utan det är nog många fler. Det jag pratar om är ett egocentriskt jävla beteende som folk har att stå, gå och simma utan det minsta hänsyn till att det finns andra personer runt omkring som kanske vill komma förbi.

De har en förmåga att kunna ställa sig änden av en rulltrappa eller i en dörröppning och börja prata i telefon eller greja med sin telefon. Att folk vill förbi skiter de blankt i. Eller så går de mitt i gatan som om de vore de ENDA personerna i hela stan och skiter i om andra fotgängare vill förbi. Ja, och många har samma beteende på vägarna i sina bilar. Att de blockerar för bussar och andra transporter de bryr de sig inte om.

Eller ni som absolut måste börjar prata med er väninna i telefon precis när det blir er tur i kassan och ni inte har tillräckligt med stålar på ert vanliga kort, utan måste ta till fram ert andra kreditkort som ni inte har koden till utan måste visa legitimation, samtidigt som ni kom på att ni ska ha cigaretter också precis då er transaktion har gått igenom och ni måste göra om allt igen. Och ni fortsätter att prata med er väninna om absolut ingenting. Själv står jag två personer bakom i kassakön och funderar på vad lagen säger om jag trycker upp din iphone i röven på dig!

Och i simbassängen. Kärringar som ska simma på tvären så att de kan prata med varandra. Att andra vill komma fram skiter de i. Eller killen som ska försöka simma ryggsim mitt i bassängen utan hänsyn till att hans flaxande armar stöter till alla andra som försöker desperat simma runt honom. Vad f-n är det för fel på er?!!

Till er som har detta egocentriska beteende, så har jag några ord till er. Ni är inte universums mitt. Det finns andra människor i den här staden som också vill komma fram. Så flytta på er!!!

Har varit på informationsmöte i vår bostadsrättsförening om individuell elmätning. Detta var alltså bara ett informationsmöte och inget möte där de skulle fattas ett beslut.

Jag var där i god tid så att jag inte skulle störa själva mötet. Naturligtvis så kom det alltid eftersläntare som kom klampande in och nästan välte projektorn... Idioter!!

Medans jag sitter där så studerar jag alla som kommer in. Mest äldre, några jag känner jag igen från morgonbussen samt några invandrare.  Saknar dock alla barnfamiljerna.

Efter de första bilderna i presentationen så kom frågorna. "Vad kostar mätarna? Måste varje hushåll betala för dem?". Hyffsat vettiga frågor.

Längst fram i salen sitter "tant-patrullen". Äldre tanter som gaddad ihop sig och är halvdöva. Alla frågor som sägs måste upprepas på högnivå av en väninnan som har en extra hög röst. Det blir ett fasligt hyschande på dem eftersom de stör... Idioter!!!

Sedan kommer den ena korkade frågan efter den andra. "När beslutade föreningen att vi ska ha individuell elmätning? (De hade inte fattat att det var ett infomöte.) Vad betalar föreningen i el? Hur många kroner billigare blir avgiften för min lägenheten om man mäter elen för den? (Så som alla vet hur mycket el personen förbrukar idag.). Vem betalar elen för föreningens allmänna utrymmen?! Varför kan inte föreningen byta ut mina vitvaror i lägeneheten?"

Det var ett kakofoni av korkade frågor och till sist då jag inte stod ut längre. Jag reste mig helt sonika upp för att gå. IDIOTER!!!!!

Man behöver inte vara någon jävla rymdingenjör för att fatta att ALLA tjänar på att ha individuell elmätning. Här kan ni räkna själv. Och man blir mer miljövänlig då man sparar el.

Jag har inget tålamod med folk som bara ska tjafsa emot med en massa dumma frågor. Speciellt när jag vet om att folk slösar med el i alla dess former. En massa utomhusbelysning, TV-apparater som går dygnet runt och vissa har till och med BASTU i lägenheten. Klart att folk tjafsar emot om de plötsligt måste betala extra för denna lyx.

Jag är jääävligt glad att jag inte sitter i styrelsen för min förening. Hade blivit heltokig!!!

Det var länge sedan man kände att man hade en riktig vän. Nu pratar jag inte om min käre make, utan en bästa kompis som kan snacka med och dela samma intresse. Min make kommer alltid först, sedan vänner.

Men nu var det ett tag sedan jag kände att jag hade en riktig vän. Senast så var det under Sweden Rock Festival. Vi är ett tajt gäng killar som lyssnar på musik och festar ihop. Och ställer upp ifall någon hamnar i knipa. Vi litar på varandra. Men det är en vecka om året. Annars är det tomt på riktiga vänner.

Under gaykryssningen så träffade en kille som jag kände att vi kunde bli bra polare. Avslappnad attityd, hårdrockare och trevlig att festa med. Men tyvärr fick man erfara att man inte kunde lita på personen. Det sved rejält. Speciellt då man hade sett fram emot att få en bästa kompis här i Stockholm.

Rena idioter har jag gott om i min närhet. Man håller en rejäl distans till dem genom vanliga artighetsfraser och inget mer. Det är personer som ofta är intoleranta, respektlösa, har social kompetens som en guldfisk och ofta utnyttjar andras vänlighet.

Bekanta är den största gruppen man har. Vi hälsar och umgås lite ytligt. Inget personligt eller något mer. Ibland ställer man upp för varandra, men då under överenskommelser som man bestämmer i förväg som typ bensinpengar eller andra avtal. Ens bekanta ska man inte ha någon social skuld till. Då är det lätt att man hamnar i idiotfacket.

Ett sätt att kolla vilka som är ens vänner är be dem hjälpa till när du ska flytta. Ring dina "bästa" vänner, bekanta och idioter, och se vilka som kommer och hjälper till. Du kommer bli förvånad. De "bästa vänner" som lovade komma lär inte dyka upp alls. Istället står en eller två av dina mest avlägsna bekanta där och hjälper dig bara för att vara snäll. Personer som du aldrig trodde skulle dyka upp. Man får sig en tankeställare då.

Riktiga vänner ställer upp för varandra. Man litar på varandra. Man bjuder på sig själv och får lika mycket tillbaka. Man kan snacka med varandra och man lyssnar. Man hittar på saker ihop eftersom man verkligen trivs med varandra. Det är ganska enkla saker som knappast behöver en djupare förklaring.

Om det är så enkelt att vara bästa kompis, varför är det så få som klarar av att vara det?!