Jag är nu 39 år och har brutit foten. Min fot ligger in en plast-stövel som ser ut att komma från Ironmans rekvisita. Ganska coolt på ett sätt men trist på ett annat. Det var just en fint paket man fått, lagom till sin födelsedag. Men vi tar det från början...
Runt klockan 6 på söndag morgon så vaknar jag för att jag behöver gå på toa. Har sovit dåligt eftersom jag tänkt på matchen jag ska ha lite senare. Ska tvätta händerna och sen vet jag inte riktigt vad som händer. Jag tappar balansen och försöker rätta till det, men halkar på badrumsmattan och landar mindre elegant med mina 106kg, på min högra fot som ligger helt i fel läge. Då trodde jag att jag hade stukat den.
I panik så kyler jag den, lägger foten högt för att få den fit-for-fight inför matchen, men ingen förbättring. Min man lindar den hårt med mina rugbysockar och åker iväg för att köpa en riktig linda.
Inser att jag inte kommer spela match denna gång så jag kämpar mig ner med utrustning till plan med hjälp av min man. Jag kan gå på foten men inte fort och det minsta ojämnhet i marken så gör det ont. Står och hejar på mitt lag brevid plan som kämpar hårt mot Hammarby. En av våra bättre matcher om inte vår bästa! Fick före matchen låna en komprissions-strumpa av en lagkamrat som var helt fantstisk och som hjälpte mig resten av söndagen och måndagen.
På måndagen så körde in man mig till jobbet eftersom jag fortfarande trodde att det var en stukning jag hade. Ville inte vara hemma med en löjlig stukning, tyckte jag. Väl på jobbet så passade jag på att ringa vår privata sjukförsäkring som vi har via jobbet och jag fick en tid på Cityakuten.
Det tog ca 1 timme för mig att komma in, bli röntgad, få utlåtande om att foten var bruten och att få en stöd-stövel som ser ut att tillhöra Ironman. Vilken effektivitet!! Sedan haltade jag tillbaka till kontoret och jobbad några timmar innan jag åkte hem. Det var ganska kul att se vissa kollegors min när jag förklarade att jag hade brutit foten och kom direkt tillbaka från akuten till jobbet för att jobba. Varför inte?! Jag har ju inte ont och benet är omhändertaget.
Tyvärr var eländet inte slut där. Väl hemma så upptäcker jag att mina dörrnycklar är kvar på jobbet?! Och min man som har semester är ute och dricker öl med en kollega i stan. Då säger en lagkamrat på facebook som bor i närheten att jag kan vara hos honom tills min man kommer hem. Han plockar upp mig med bilen och jag blir bjuden på middag tillsammans med hans kille. Tack Christian och Johnny!! Är evigt tacksam.
Så idag så vaknade man till sin 39;de födelsedag med sin högra fot bruten i ett fint paket?!
Men jag gnäller inte över min brutna fot för det kunde ha varit värre. Det gör inte ont och jag kunde ha skadat fingrarna eller huvudet istället. Utan fingrar så kan jag inte jobba och utan huvud så är det mesta kört. Och rugbysäsongen slutar om två veckor och börjar igen om ett halvår. Och då är jag hel igen...
The good: Cityakutens fantastiska bemötande och effektivitet.
Mitt rugbylag som är helt fantastisk.
The bad: Det är lite orättvist när både Exiles och Hammarby tar in A-lag spelare bara för att de inte får ihop ett fullt lag annars när de ska spela mot oss. Får de inte ihop ett fullt lag så blir det ingen match. Vi har inga A-lag spelare. Det enda positiva med detta är att lagen får kämpa stenhårt mot oss trots sina proffsspelare. Vi är jäkligt duktiga.
Gaymap
