Jag är inte fet, jag är fluffig...överfluffig och riktigt smarrig i all min fyllning...Jag är inte bekväm i min kropp, det har jag aldrig varit, men I'm getting there. Jag har för mycket junk in my trunk och magen guppar fram och tillbaka när jag går, har jag tur kan jag lägga den i en påse intill mig. Men nu när jag börjar komma till insikt i att jag är jag med min enorma kropp, nu när jag ser till min hälsa istället för att fokusera på bantningspreparat och sådant...då går mina tjocka vänner och lägger sig under kniven. Ber dem ta bort det som är tungt och grått. Dem säger att jag aldrig kommer att klara att gå ner i vikt själv..Dem säger att rent statistiskt handlar det om att 1-2 % kan gå ner självmant i vikt. Dem säger att jag inte kan tillhöra den skaran. Mina vänner håller mig kär, det tror jag, men dem tror inte på mig. Inte dem som är feta. Inte dem som vet hur det är att kämpa mot maten som en knarkare kämpar mot sitt sug. 
Den lilla stora chokladkakan ville så gärna ta hand om sig själv. Det går långsamt och det är som att alltid gå i uppförsbacke. Det kommer ta tid och jag vet inte var jag hamnar när jag är klar.

Jag kan inte rå för att jag undrar, om de här operationerna verkligen är så bra...men jag vet oftast absolut ingenting...Jag är ju bara en kaka med choklad...

Men, men, men...Det kostar cirka 120.000 kronor med en operation, som du får om ditt BMI ligger på över 35 vid diabetes (där jag bor i alla fall) och vid över 40 vid "normal" tjockis-situation...

Ett gym-kort och lite samtal kanske skulle vara en bra början istället? Just saying...

Jag är rädd...
Ju mer du vill ha mig, ju mer vill jag inte.
Jag är rädd...
Ju mer du försvinner, ju mer du inte vill, ju mer önskar jag dig och dina ögon.
(Lilla stora vilsna klumpeduns, du måste släppa taget...Lilla stora vilsna klumpeduns, du måste ta nya tag...)
Så, jag går tillbaka, in i tillfällighetens ljuva natt...där jag bakar och där jag sörjer. Där jag lyssnar på min musik som ger mig tårar och styrka. Jag går tillbaka till det enda som är så felfritt fel som det bara kan bli. Så, jag går tillbaka...en gång är ingen gång...Jag tar sedan bort natten med min nagellacksremover och suddar bort allt med mitt enorma suddgummi...

You can't expect me to be fine, I don't expect you to care...All those fairy tales are full of shit, one more fucking love song, I'll be sick...

Jag hatar romantiskt dravel. "Jag älskar dig och dina ögon...jag älskar ditt väsen, din själ och dina sexiga bröst...jag skulle aldrig lämna dig. Jag kommer alltid alltid alltid att älska dig..."
Det tar slut. Pang boom! En dag, en sekund, en minut eller tiotals år eller månader. Det finns aldrig ett för alltid i kärlekens svarta hål. Det finns egoism, svartsjuka och äganderätt. Det finns bekräftelsebehov och till slut ett pusslande för att få ihop sitt hjärta. Att få ihop mitt. Jag avskyr giftemål och fåniga rosa förlovningar. Muschinuschi och "vi kommer alltid att vara tillsammans"...

För när jag trodde. För när jag kände. Gick jag sönder och romantiken föll isär framför mina blå ögon. Nu låter jag bitterheten bita sig fast i mitt tandkött...Men just for today...

Kärleken finns till och med bland plommonen...

Jag fantiserar, just nu, om hur ditt huvud blir avslitet av vampyrer. Hur dina inälvor slits ut ur din kropp med mina vassa naglar. Jag ser hur jag sitter på ditt ansikte och aldrig mer låter dig andas igen. Aldrig mer känna frisk luft eller lycka. Samtidigt som jag sitter där, som en prinsessa på min tron, river jag upp ditt fula och svarta hjärta. Det äter jag sedan upp tillsammans med god potatisgratäng och ett chilenskt superbt vin...

"And I knew there was no turning back (Thunder)"
När jag var en liten kaka av choklad...var jag ganska söt. Det tyckte i alla fall dem som ville importera mig. Jag var så där exklusiv och aningen annorlunda. Det fanns bara två chokladkakor i min lilla by...och jag var den ena av två svarthåriga sådana... så jag vande mig att svara på frågor om var i den underliga chokladvärlden jag kom ifrån. Var det från mars, chokladkakeland eller något bortglömt ställe? Det fanns inte så mycket som var trevligt med att vara den ena av två. På riktigt. Förutom en endaste sak, just han som var den andra. Han blev min idol. Ju mer han ville putta bort, ju mer ville jag limma fast mig vid hans fötter. 
Snälla chokladkakebror, lek med mig, se mig, jonglera med mig, do anything.
Han var fantastisk i sin bedrövelse och i sin vagabond värld. Fantastisk är han.
När jag var liten och behövde det där extra, som var så svårt att nå...lade jag mig utanför hans dörr. Lyssnade på låtarna som jag älskade, just för att det var hans låtar. Hans favoriter. Idag vill chokladkakan tillbaka till där utanför hans dörr. Med alla i säkert förvar och i ett ombonat skydd. Där ingenting kunde nå oss och ingenting kunde skada oss. THUNDERSTRUCK!!!

När jag kikar i smyg, ser den där strutsen ganska söt ut. Lång och ståtlig hals, galen och aningen rolig. Men den känner inte sin kropp. Lever inte där i, utan simmar runt på moln av väte och choklad. 
Jag vill bara gräva ner mitt huvud i sanden, sa den och borrade sig djupare och djupare ner i sanden. Jag sparkade den på dens långa smala ben, för att få den att inte gräva sig djupare ner..men det låg i dens natur.
Då jag aldrig har ätit kött från en struts tidigare...sprättade jag upp den då den hade sitt huvud tillräckligt långt nere i sanden...Så, ikväll tillreder jag min första strutsstek.

Till dig som inte har tålamodet att vänta, "spola" fram till efter 4 minuter och titta på det Adele säger. Det snörper sig i mitt hjärta...på riktigt. Till dig som har mer tid eller tålamod...njut, bara njut, av sången och av hennes ord. 

Ja, alla vet vi hur det är att förlora någon som vi älskar, på något sätt. Vi kan alla relatera det det. Ibland var det bra, ibland stannar det i våra hjärtan och blir till klumpar. Jag har en del klumpar. Kanske fler än jag vill erkänna. Har du det med? 
Kan du inte lägga dig nära, så gråter vi tillsammans. Snälla?

Jag tror att jag har cirka 100 utkast bland mina inlägg, men det är bara svammel som inte ens jag kan förstå. Oftast förstår jag mitt egna svammel, även om inte andra gör det. Det gör mig glad, att det är min text och jag som skall förstå. Om andra gör det, blir jag också glad, men jag behöver förstå mest. Så, när jag inte ens förstår mina egna ord är det besvärande för en kaka i choklad.

Så....this is as good as it gets:Jag tycker att Ranelid är rätt söt...Jag tycker att han kan ha en stående plats i min nystädade garderob, på hyllan ovanför alla mina väskor. Där kan han få leva och jag skulle baka bullar till honom varannan dag...och lyssna på hans ord om kärleken. Fan vad vi behöver mer kärlek.

Hade jag haft en kropp som M.I.A hade jag också gått klädd i neonfärger och overaller med konstiga tryck på. Fina, din video får mig alltid på ett strålande humör. Det är nästan, nästan, nästan så att jag ler...men bara nästan...