Jag ser den. Tydligare än solens starka strålar om sommaren. Jag ser den. Lika tydligt som när det öser ner friskt regn i september. Jag ser den. Som en äpplekaka som blivit för bränd. Din smärta.
Jag försöker hitta orden, att säga, för att du skall börja läka. Men mitt vokabulär har sinat och orden är stumma och meningslösa. Din själ är som en dagbok, som du vill visa, men samtidigt hålla stängd. Du öppnar och sluter dig som en mussla och jag försöker hitta den där vackra pärlan.
Lämna inte det vi har. Systrar med själ. Själ med kärlek. Symbios med meningar som inte hjälper.
Jag ser den. Känner den trots miljonerstrillioners ljusår mellan oss...och jag vill göra dig glad och leende igen. Så jag bryter mönstret och bär orange färg. Blir du glad? Jag hoppas du blir glad, för du gör mig glad. Alldeles fantastiskt glad.

Vackra fina du...Du vet väl att jag saknar dig...precis just nu...

Vi står på en klippa, med hajar som simmar nedanför oss. Hemska och elaka hajar, med gigantiska gap och gnistrande sylvassa tänder. Vi står här och tittar ner på våra gamla sopor, våra avdankade aggressioner och våra gamla liv. Mitt liv. Ditt liv...och det vi hade tillsammans. Du och jag. När vi var ett. Eller två. Vi står här, med två sanningar, men ingen av oss känner en domare, som kan döma till någons fördel eller fall. Så, nu faller vi, du och jag eller jag och du. Jag ser framför mig hur klipporna gör blodpuddning av min enorma kropp. Jag ser framför mig hur livet slutar att existera och hur mitt hjärta slutar att slå i samma andetag som mitt huvud krossas mot en av stenarna. Vi står på en klippa. Tillsammans. Jag har aldrig varit så rädd som nu, som här med dig. För jag vet attdet tar slut här. Här och nu. Det jag hade. Med dig.

Jag brukade, som barn, hitta på egna sagor i mitt huvud. Aningen färgade av berättelser som jag hade hört, om prinsessor, vargar, troll och elaka häxor. Ibland var min högsta dröm att jag skulle få vara Greta och gå med min älskade bror och knapra på ett hus gjort av godsaker. I min själ, kanske nedanför magen, finns det en liten berättare som inte tänker på hur det låter utan endast vill skriva om sina egna troll och häxor. Riddaren är i och för sig, för närvarande en vacker drottning, med aningen vackra bröst och långt hår.  
Jag träffade någon, en enslig och trött natt, som tog bort min glöd och drog ur mig mina sagor. Han sa att han alltid ville höra mer och jag spottade ur mig dem, som andra spottar loskor på gatan.
Jag blev en berättare och han en lyssnare...och jag svalde hans övertygelse om att mina sagar bevarades i hans hjärta. Jag var så inne i mina sagor att jag aldrig märkte att han lade prillor i mitt te och lät min mage bli förgiftad av hans svarta saliv. I didn't see it coming.
Så mina sagor slutade och min mage blev i uppror. "Spelar det någon roll?". Ja, det spelar roll. För mig. För det var mina sagor, mina berättelser om mina prinsessor och deras riddare. Mina. Inte dina. Aldrig dina. So. I'm taking them back.

Dagen går fort när jag är här utan dig. För jag låtsas och leker prinsessa i en skog med alla vilsna troll. Dagen går snabbt, för promenaderna ger vind till vingarna och rutinerna skall förberedas. Dagen går sin gilla gång, för minuterna tickar och sekunderna desto snabbare. 
Det är natten, nätterna, utan dig som är oändliga...

Någon kallade mig skeptiker. För att jag inte följde med honom in i en taxi i natten. Någon kallade mig vackrast i världen och berättade att jag var en utsökt kvinna, någon som pratat med mig i en halv minut. Någon ville se en latinamerikansk kvinnas bakdel och en annan ville erbjuda översovning på en soffa eller i en säng. 
I tanken undrade jag om alla samlas på samma ställe, alla dem som söker, möter, agerar och får en utlösning eller två. Skeptisk ja, här som där. Genuina personer stannar troligen hemma och har redan bra sällskap. I tanken berör och rör du mitt hjärta och inte endast mina lår. Jag börjar förstå mig själv, hur det kommer sig att jag väntar, på mitt eget hjärta och acceptans. Jag är inte redo. Inte redo för det falska och oärliga. Jag förstår hur det kommer sig att mitt hjärta är i stand-by läge...
I natten, om natten, är det så lätt att bli rädd för mörkret, då saknas du. Jag saknar dig.

Jag kan ha fått huvudet i obalans och blivit lite av en tonårs *wannabe*. Jag kan ha slagit i huvudet i sänggaveln och fått mitt tillstånd aningen i obalans. Men jag lägger den lilla tanten i mig på hatthyllan och bestämmer mig för att gå på batterier och rödvin. Sätter på R kelly's shut up och önskar att jag lite lite grand skulle vara som honom. Without the smacks...
"Now seriously after all these hits and melodies and memories you compare me to someone else. O.M.G.Now no offense to the other artist but come on, dawg now, let’s be honest, how many babies been made off me?! O.M.G. Seriously, you gonna act like that sit there like it ain’t no truth to that looking at me like i ain’t talking stats. O.M.G.
Every boy, every girl,
Every child, around the world,
From the 90s up until today
Was made off me"
R Kelly, bäjby, jag skall tänka på dig när jag låter mig omsvepas av mörkret i natt...Jag skall gå med högt huvud och be dem som vill trycka ner mig att shut up!

Det blev hur jävla bra som helst...faktiskt till och med fucking underbart...

Mmm videosmideo. 
...och vi blundar....

Problem kan man som bekant definiera som "innan en lösning"...inte sant? Jag ler med hela min existens när problemen är huruvida jag skall ha linser, glasögonen eller plattat eller rakt hår. Underbart! Ljuvligt! Bring it on! Svart klänning eller uppsatt hår? 
Solen lyser...vinden viner vackert runt mina öron. Du går jämte. Salladsärtor äts och kaffe dricks. Ljuva ljuva ljuva problem...