Mitt i en tvär kurva, precis innan en halvfärdig bro vid världens ände, helt oväntat efter en lång och händelselös raksträcka utspelar sig Do Van Ranst’s Pappa säger att vi räddar liv. En lite udda bok, som tilldelades Knokke-Heist priset 2004 och Deutscher Jugendliteraturpreis 2007, om en tonårstjejs minnen och framtidsdrömmar, hopp och längtan, sexualitet och kärlek.

Man växlar mellan verkligheten och den hennes egen fantasivärld, vilket stundtals kan bli lite förvirrande, inte bara för mig men även för henne(!) som ibland verkar ha svårt att själv skilja fantasi från verklighet. Det gör den hursomhelst inte mindre bra, bara lite annorlunda. Hela berättelsen genomsyras av en lätt surrealistisk känsla av stark isolering och naivitet, och även om vissa scener kan kännas lite för konstruerade och berättelsen lätt kunnat bli tragisk eller falla platt, så är resultatet istället en fin, för att inte säga vacker, skildring av en ung flickas möte med verkligheten.

"Pappa säger att vi räddar liv. 
Han säger att om vi inte bodde här, skulle en massa människor redan ha kört upp på bron. Jag fattar vad han menar. Nu rammar de först vårt hus och blir bara skadade, de dör inte."

Hon är femton år gammal, och bor tillsammans med sina föräldrar och sin gamla mormor. Hennes pappa var den första att ramma huset. Hade inte kurvan funnits där hade han helt säkert varit död för vägen får ett abrupt slut på den halva bron. Hennes mammas omsorg ledde till att han stannade kvar.
Nu, sjutton år senare, är hennes föräldrars relation är ansträngd och det ena bråket avlöser det andra. Mormor, som inte talat sedan morfar föll från bron, har blivit ett objekt de kan träta över.
Man kan lätt förstå behovet av en drömvärld, isolerad i en avbefolkad byggd och med allt annat än rofyllda hemförhållanden. Hon har till och med skapat sig en imaginär fästman, Benjamin, kring vilken många av hennes drömscenarion vävs.

När så en ung kille, Zack, tappar kontrollen över sin bil och kraschar in i familjens hus, flyttar hon över sitt fokus på honom i förhoppning om att han är verklighetens Benjamin. Något som gör hennes sensuella men komplicerade relation till den nära väninnan Sue blir allt annat än enkelt.
Men vad skulle Zack till en halvfärdig bro att göra? Och varför samlas där en massa bilar efter skymningen? Tillslut ger hon sig ut för att undersöka vad som gör alla så rädda, och vad som egentligen sker vid bron om natten...