Isak är en småtjock, ångestfylld neurotiker. I ständigt behov av kärlek, men när han får den blir han rädd för att dö på de mest makabra sätt. Distanserad från både sitt eget känsloliv som från omvärlden använder han sig av sex som en strategi för att hålla sin pojkvän, Billy, kvar hos sig men också för att avled honom när han blir för påfrestande för Isaks svaga psyke.
Billy å sin sida är en oförtröttlig optimist, vältränad, snygg och lite dum. Han när ett massivt behov av att ta hand om någon. Så till den grad att han vid ett tillfälle är otrogen mot Isak bara för att ha något att reparera i förhållandet.Det är berättelsen om deras kärlek. Men den verkar nästan sakna början och slut, det mest som en lösrykt del ur två personers liv tillsammans. Jag har dessutom problem att hålla isär om det är i Isaks eller Billys tankar jag befinner mig i från och till (kanske mest beror på att jag inte kan hålla fokuset på historien).Så, Isak & Billy alltså. Nej, jag gillar den inte. Men det är ingen dålig bok, bara inte för mig.I SvD beskriver Paulina Helgesson Kristofer Folkhammars debutroman som ett nyansrikt kammarspel med seriealbumskänsla. Det kan jag visserligen hålla med om, framförallt seriealbumskänslan, men där hon tycker att texten ger tillräckligt påtagliga bilder så tycker jag att boken blivit intressant först i grafisk form.Sexscenerna lyckas vara både för explicita och intetsägande, relationen schabloniserad och karaktärerna ytliga extremer. Tanken på att porträttera förhållandet mellan två extremer är mig inte emot, vad jag ogillar är att det bara är dom två, var för sig i nuet. Inget annat. Inga perifera karaktärer, inga miljöer. Bara Isak och Billy under en kort lösrykt del av deras liv. Man lär inte känna dem, man skapar inget eget förhållande till dem annat än samma ytliga förhållande man har till två personer som sitter ett par bord bort på fiket.Hade den varit längre hade jag inte ens läst ut den.
Gaymap
